Behövs ett svenskt Veterancenter?

Det är den frågan Jesper Lindbloms Minnesfond och Veteranförbundet Fredsbaskrarna ställer vid seminariet med samma namn den 23 april på Karlberg. Seminariet gästas av Försvarsministern, försvarsutskottet, politiska företrädare samt representanter från flera myndigheter och organisationer. Särskilt inbjudna är cheferna för det norska respektive danska veterancentren. Tanken med ett svenskt veterancenter är att samtliga myndigheter, inte bara försvaret, ska ha tillgång till centret. Polis, Tull, Räddningsverk, UD med flera är organisationer som ständigt har personal i rikets tjänst utomlands. Flera av dessa behöver särskilt stöd efter hemkomst och en del mer eller mindre kvalificerad vård. Det kan handla om både fysiska som psykiska skador. Mörkertalet är stort och Sverige har blundat för de problemen i många år. att hänvisa till den vanliga sjukvården fungerar inte då den inte har den specialistkunskap som behövs. Dessutom hamnar patienter i kläm mellan landsting, kommun, hjälpmedelscentraler och inte minst i försäkringsfrågor. Här krävs samlade grepp. Kostnaden för ett dylikt center uppges ligga på ungefär samma nivå årligen som att bevaka lokala idrottsevenemang i Stockholm. Försvarsmakten å sin sida har genom att tillsätta två personer i en veteransektion försökt påvisa att man tar sitt ansvar vilket givetvis inte räcker till. Medaljer är bra, vård är bättre. Det kanske borde vara så att ett av staten finansierat men från myndigheter fristående centra är det bästa för att människor och därmed organisationer ska må bra.

Piloten i Vättern nu bärgad, efter 77 år.

Försvarsmakten har nu bärgat kvarlevorna efter den för 77 år sedan störtade flygaren. Det är ett självklart beslut sade Flygvapenchefen Micael Bydén efter att han fått information för några månader sedan att det fanns anhöriga till flygaren i Vättern. Den sedan förra året bildade gruppen för anhöriga till omkomna flygare i försvarsmaktens tjänst, är också glada över beslutet. Att inte bärgningen gjordes från början berodde på att den teknik som krävs på de djupen inte var tillgänglig i Vättern på den tiden och sedan har saken fallit i glömska. Det organisatoriska minnet hos Försvarsmakten är mycket kort och att någon idag i ansvarstagande ställning skulle känna till händelsen är för mycket att begära. Inte förrän sommaren 2013 då några privatdykare fann resterna har haveriet varit uppe till diskussion. Försvarsmaktens första reaktion var att inte röra platsen men då den nu var känd har andra dykare varit där och letat souvenirer. Samtidigt är det för Flygvapnet dock en självklarhet att bärga hem sina döda om detta är möjligt. Fallet går att jämföra med den för några år sedan bärgade DC-3:an som sköts ned av sovjetiskt jaktflyg tidigt 50-tal om än att det sistnämnda hade en helt annan politisk sprängkraft.

Resursbrist vid behandling av utsatta veteraner.

Försvarsmakten har, som de flesta vet, sedan några år tillbaka att rätta sig efter en ny lagstiftning rörande stöd till veteraner, såväl nationella som internationella. Numera finns en liten sektion i Högkvarteret, bestående av 2-3 personer, vilka har att driva dessa frågor. Ett förnämligt arbete genomfördes dessförinnan där det nu även skapats anhörigstödjare och veteranhandläggare vid förbanden, dessutom har ett tjugotal psykologer anställts vid de olika försvarshälsorna.

Tyvärr har detta till största delen blivit kulisser. Genom att sluta avtal med Fredsbaskrarna, Invidzonen och Soldathemsförbundet anser sig Försvarsmakten ha tillgodosett behovet av stöd och hjälp till de veteraner som är i behov av detta. I och för sig bra organisationer men alldeles otillräckliga vad avser kvalificerad vård. Försvarsmakten har inriktad sig mer på medaljer och ceremonier. Bra, men det gör inte de skadade speciellt mycket friskare.

Hur många som är i behov av vård är okänt då ingen forskning eller statistik finns i i landet. Försvarspsykiatriker Helena Prochazka uttryckte i gårdagens DN att den vård som finns tillgänglig inte är tillräckligt specialiserad för den typ av psykiska trauman som förekommer. Att bara skicka de som anmäler behov till vårdcentralen och Landstingen är otillräckligt. Utbildning av vårdpersonal, läkare psykologer etc. är nödvändig. Hon har helt rätt men lyssnar någon på henne?

Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne genomförde för två år sedan en studie över vad som behöver göras för veteranerna. Resultatet blev att det behöver skapas ett Veterancenter för alla statens myndigheter vilka är och har varit utsatta i olika miljöer samt att det även måste skapas egna vårdresurser. Försvarsmakten ansåg dock då att den civila sjukvården var tillräcklig, vilket nu visar sig vara helt fel.

Senare i höst kommer Jesper Lindbloms Minne att anordna ett större seminarium där ett av ämnena kommer att vara just behovet av ett Veterancenter. Dessutom kommer ledarskap i olika former att beröras. Ämnena hör ihop.

Försvarsmakten får släppa upp rullgardinen och se ut hur verkligheten egentligen ser ut.
Ytterst är det våra politiker som har ansvaret då problemet  med veteranverksamhet finns i många myndigheter, inte minst UD, SIDA, Polis och Tull, räddningsverk med mera.

Dags för handling med andra ord.

En sorglig historia ur verkligheten angående rekrytering

Nedan följer en avanonymiserad, dock av individen godkänd för publicering, berättelse hur irrationellt och krångligt det fungerar inom FM för de unga människor som söker en tjänst. Godtycklighet och inkompetens är de uttryck som kommer närmast. Resan till stridspilot Sommaren 2011 ansökte jag om att få gå GMU nr 1 2012 och skrev då i ansökan på internet att jag önskade gå med inriktning stridspilot. Jag kallades till antagningsprövning i Stockholm i mitten på november. Under testdag 1 fick jag följande resultat: Inskrivningsprov 9/9 Fysisk arbetsförmåga 8/9 (med tre sekunder ifrån 9) Syn 1,0 båda ögon Godkänd hörsel Muskelstyrka 6/9 (strax under 7) Psykisk funktionsförmåga 9/9 Befälslämplighet 8/9 Tjänstbarhet A Under dagen sökte vi även tjänst varpå jag valde stridspilot som förstaval och bad dem skriva in mig på en lämplig GMU i andra hand. Vid dagens slut informerades de som tagit sig vidare till dag nummer två, däribland jag. Morgonen därpå initierades med det militära högskoleprovet framför varsin datorskärm. Därefter utförde jag en rad tester på simultankapacitet, spatial förmåga koncentrationsförmåga och logiskt tänkande. Med en övergripande nia på det militära högskoleprovet, nior i alla spatiala delmoment, åttor i simultankapacitet och koncentrationsförmåga ansågs jag lämpad för även en tredje testdag och kallades åter under den kommande veckan. Min enda klara svaghet var den svenska ordförståelsen. Mitt andra besök på HR-center involverade huvudsakligen diskussioner med en psykolog och redan arbetande piloter. Efter en lång väntan kallades jag in till psykologen som berättade att jag ej blivit antagen för vidare tester. Som förklaring till detta fick jag den huvudsakliga anledningen att jag var för ung och oerfaren inom arbetslivet. Dem tyckte att jag borde gå GMU och därefter jobba eller resa utomlands en längre tid. Psykologen tillade även att jag kanske var lite för ödmjuk men att mina testresultat var ovanligt bra och att jag definitivt skulle söka igen vid ett senare tillfälle om intresset kvarstod. Halvt förkrossad efter beskedet frågade jag hur dem förväntade sig att tjugoåringar som precis slutat gymnasiet skulle ha år utav sådana erfarenheter(då utbildningen ej får påbörjas efter 23 års ålder) vilket jag aldrig fick något rakt svar på. Utav oss fem som deltog i testerna under den tredje dagen fick två andra individer liknande motiveringar. Psykologen försäkrade mig över att alla testresultat ifrån HR-center skulle bevaras och nästa gång jag sökte skulle dag nummer två ej behöva repeteras. Efter att ha kommit hem och släppt nederlaget bestämde jag mig för att snarare se detta som en chans att utvecklas och lade fokus på den kommande GMU:n. Den 30:onde januari 2012 påbörjade jag min GMU på Sjöstridsskolan i Karlskrona med inriktning hemvärnet. Då jag gillar att representera andra anmälde jag mig för att bli förtroendevald i min pluton, vilket jag sedan röstades fram till. Denna post innebar att mycket fritid lades på frågor vad gäller rekryternas trivsel och jag fungerade som en medlare mellan plutonen och dess befäl. Jag satt även med i kompaninämnden och förde vidare åsikter angående GMU i helhet till ett förbandsnämndmöte. Efter avslutad GMU blev jag tilldelad mitt vitsord, Väl lämplig för fortsatt engagemang inom försvarsmakten(vilket är det högsta som delas ut). Chefsbedömning Ansvar, omdöme och föredöme: VG Flexibilitet, initiativ och kreativitet: G Inspiration, motivation och ledarskap: G Samarbete, hänsyn och social kompetens: VG Uthållighet och självkontroll: G Under GMU utförde vi ett sk. multitest var jag presterade 468/500 poäng och sprang som bäst 12 på beep-test. Jag utförde även ett fälttest(2km i full stridsutrustning) på 10m och 18s. Halvägs in i utbildningen blev vi rådda att söka antingen vidare utbildning inom försvarsmakten eller in till hemvärnet. När jag då strävade efter den bästa vägen till stridspilots-utbildning blev jag rekommenderad utav utbildningsvägledare att avvakta och gå med i hemvärnet för att behålla en fot i verksamheten. Förmodligen skulle jag kunna söka till officer i december. Just detta gjorde jag och är nu inskriven i en insatspluton från Karlskrona och ska vecka 24 på introduktionskurs. Utan någon konkret vetskap om hur jag skall göra och när jag kan söka ringde jag upp HR-center som först också då sade att jag kunde söka i december, men efter en stund uppdagades det att KMU krävs för att en kunna söka sig till officershögskolan. Något som varken studievägledare på rekryteringsnämnden eller SSS ens yttrat något om. Dem berättade även att KMU ej kan sökas specifikt utan måste gås i samband med GMU vilket jag borde gjort nu om informationen funnits. Ändå har jag varit aktiv på försvarsmaktens hemsida och försökt läsa mig till den bästa vägen. Kvinnan i telefonen sa nu att jag i augusti skulle söka till GMU ännu en gång och då förhoppningsvis slippa göra om utbildningen och gå direkt till KMU. Det hela blir inte bättre då det går på nyheterna att utbildningsplatserna ej kunde fyllas ut och nu senast att flera intagna hoppat av mitt i utbildningen. En del i motivationen till att jag behövde vara äldre var för att inse huruvida jag var säker på min sak och planerar att fullfölja utbildningen. En fråga jag tveklöst kommer svara ja på då stridspilot är mitt mål!

Svenska flygvapengeneraler möts i historiskt forum

Vad var, eller är, de dominerande problemen under Din tid som aktiv general i flygvapnet?
Den frågan och många fler kommer ett antal pensionerade och aktiva generaler få under ett chefsseminarium den 30 maj i Flygvapenmuseets lokaler. Värd för arrangemanget är tillsammans svensk Flyghistorisk Förening, SFF samt Östergötlands Flygarsällskap, ÖFS.

Arrangemanget är fristående från Aerospace Forum där Helikopterflottiljen är arrangör men hålls samma vecka där SAAB och Flygvapnet har en gemensam flygdag 2-3 juni på Malmslätts flygfält.

Deltagare som tackat ja är generalerna, Sven-Olof Olson, Bert Stenfeldt, Kent Harrskog, Jan Jonsson, Jan Andersson, Anders Silwer och Micael Bydén. Evenemanget kommer att spelas in för att kunna bevaras till eftervärlden. Moderator är TV-journalisten Christer Åström och inledningstalare Ulf Edlund, tidigare SAAB-direktör.

Arrangemanget är förmodligen öppet för SFF och ÖFS medlemmar men inbjudna kommer förmodligen att ske till en hel del icke medlemmar. Deltagande för "vanligt folk" blir det säker också i mån av plats.

Generalernas tid sträcker sig från erfarenheter från sent 40-tal till nutid. En tid då Kalla kriget härjade för full och en tidsepok där Svenska flygvapnet byggdes upp till ett av världens främsta för att sedermera hamna i nedläggningscirkusar.

Allt är bäddat för att det kan bli en mycket intressant eftermiddag i Linköping den 30 maj.

Hönan eller ägget?

Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?

För sextiosex år sedan....

1946 skapades begreppet "Fältflygare". Till en början var beteckningen "stamflygförare" men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det "fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.

Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.

Generallöjtnant Mats Nilsson utsedd till ny förste hovmarskalk

Följande meddelande står att finna på Hovets hemsida:
"Kungen har utsett Mats Nilsson till ny förste hovmarskalk vid de Kungl. Hovstaterna från och med 1 januari 2012.
Förste hovmarskalken leder arbetet med att planera Kungafamiljens officiella program och representation. Hovmarskalksämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, kommunbesök med mera.

Mats Nilsson har tidigare bland annat varit departementsråd och chef för den militära enheten vid försvarsdepartementet, testpilot, flygflottiljchef vid F16 och generalinspektör för Flygvapnet. Mats Nilsson har också tjänstgjort som Kungens adjutant samt varit överadjutant."

Även om Mats Nilsson inte blev ÖB så är nog det här jobbet tämligen intressant. Det kan blåsa snålt kring ÖB och det har väl inte varit direkt stiltje i Kungahuset heller på sistone.
Att Nilsson är gammal flygare borgar för att Kungahuset kan sitta lugnt en tid framöver.

Förväntade beslut, ny insatschef och ny flygvapeninspektör

Anders Silwer skriver idag på Flygvapenbloggen att han nu blir ny C Insats efter nyss avgångne Anders Lindström. Anders Brännströms sejour blev alltså mindre än en månad. Frågan är om Brännström tackat nej till utnämningen och Silwer är andravalet.

I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som "primadonnor" från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.

Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.

Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet

Insatschefen Anders Lindström väljer att hoppa av.

Om nu Anders Lindström lever i tron att jobbet som chef på Stockholm Lokaltrafik och Waxholmsbolaget är en väg mot en lugnare tillvaro har han förmodligen felbedömt situationen. Tar han jobbet för att kunna utnyttja sina kunskaper om att leda insatser under kris och krig är valet mer förståeligt. Då Anders är en grundlig person som alltid vill känna sin verksamhet i grunden lär vi väl få se honom som jungman på en waxholmsbåt ena dagen för att återfinna honom i förarsätet på en buss dagen efter. Hans erfarenhet från pansarvapnet kommer väl till nytta när han nu ska baxa en tvådelad buss genom Stockholm innerstad en halkig morgon i januari.

Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.

Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.

Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?

Förtroendesänkande fångförhörsövningar i FM.

FM bedriver, precis som de flesta andra länder, övningar där målet är att en soldat som hamnar i en situation där han är fängslad, ska ha bästa förutsättningar för att klara av detta.

På K3 i Karlsborg bedrivs dessa övningar med stor realism.Det finns givetvis ett regelverk där det anges vad som får och inte för göras. Överlevnadsskolans personal, som genomför och ansvarar för övningen, är noggranna och duktiga på många sätt och försöker ge de övande en så stor erfarenhet av hur det kan vara att vara fånge. Huruvida den bilden som målas upp är korrekt eller inte kan vara svårt att avgöra men man ligger nog ganska nära sanningen. Det finns ändå alltid en risk att den kreativa processen hos övningsledningen går för långt.

Det förekommer att utländska militärer deltager i dessa övningar i samband med att de går utbildningar i Sverige. Dessa deltagare får dock inte deltaga i alla moment, vilka är oklart, och varför får de inte det av sin egen nation?

I en vanlig övning är det noga med säkerheten. Skyddsutrustningar, säkerhetsavstånd och mängder med instruktioner för att säkerställa att inte någon blir fysisk skadad. I de här aktuella förhörsövningarna finns inga motsvarande "psykiska skyddskläder" till hjälp för deltagarna mer än övningsledningen samt sjukvårdare och en läkare, ingen psykiater eller psykolog på plats. Den psykiska belastningen på deltagarna bedöms alltså av icke kvalificerad personal även om en läkare nog är mera driven i detta en övningsledningen i övrigt.

Det finns flera fall där övningen drivits för långt med deltagare. Alla har olika förutsättningar och det kan vara svårt att veta var var och ens gräns går. Går man för långt är det en förtroendesänkande händelse för den övade. Konsekvenserna av dessa misslyckanden har gjort att flera personer har fått utstå månader av psykisk obalans. Det finns färska rapporter om detta.

Nästa steg är att reda ut vilka som ska behöva genomföra dessa högriskövningar. Idag verkar det mera vara en rutingrej att den ska bara genomföras oavsett sannolikheten för att en individ ska kunna hamna i en sådan situation.

Det är nog läge att se över hela den här utbildningen. Det räcker inte med att konstatera att det blivit några felaktiga avsteg från reglementet.

Rätt utbildning åt rätt personal alltså.

15 år sedan senaste flygplanshaveriet med dödlig utgång i Flygvapnet

Den 16 oktober 1996 var den ryska flottans nya stolthet Peter den Store ute i östra Östersjön för att genomföra ett antal tester inför leverans. Händelsen bevakades givetvis av västsidan och svenska flygvapnet följde det hela med både fartyg och spaningsviggar.
En rote Viggen från F 15 hade till uppgift att följa och fotodokumentera fartyget. Rotechef var Göran med Petter som tvåa. Efter att Göran passerat fartyget på lägsta höjd och inlett en brant högersväng kolliderade hans flygplan med vattenytan varpå Göran omedelbart omkom. Petter blev vittne till det hela och kunde, efter att ha konstaterat faktum, rapportera haveriet och inleda en jobbig hemflygning till Söderhamn.

Dagen efter kunde dödsfallet definitivt bekräftats då den ryska flottan överlämnade fynd från haveriplatsen. Orsaken bedöms ha varit SD, spatial disorientation, eller sinnesvillor på svenska. I en brant sväng där föraren samtidigt tittar ut, uppåt, bakåt kan sinnena lura föraren att denne inte svänger så brant och därför försöker branta på svängen med fatalt resultat om höjden är låg.
Det här var andra dödshaveriet inom två månader för samma division, i augusti omkom Pontus i en Viggen under enskild övning över bottenhavet, även här tros SD vara inblandad. Divisionen repade sig aldrig, flottiljen var under nedläggning och händelserna blev aldrig tillräckligt bearbetade.

Efter Görans haveri har ingen pilot omkommit i ett flygplan tillhörande Flygvapnet. Däremot har fjorton människor dött i helikopterolyckor inom Försvarsmakten. Ett faktum som sätter svart ram kring flygvapnets flygsäkerhetsarbete och dess dåvarande ledning från stora delar av första decenniet i 2000-talet. Här finns mängder av utredningar och förklaringsmodeller men hur man än vänder och vrider på frågorna så hamnar avsaknaden av en fungerande organisation, en ointresserad ledning och brist på materiel, alltså helikoptrar, i fokus.

Varför har vi då inte haft några haverier med flygplan då? Om sanningen ska fram så har det varit nära några gånger och flera uthopp har gjorts, både frivilliga (nödvändiga) och ofrivilliga men inga dödshaverier har inträffat.

Vi kan konstatera att personalen som handhar materielen, piloter och tekniker håller hög klass, men inte högre än förr. Utbildningen har inte förändrats eller förbättrats nämnvärt de senaste tjugofem åren vad avser pedagogisk kompetens eller krav på elever. Flygplanen är inte tekniskt bättre än tidigare modeller vad avser driftsäkerhet, däremot är förmågan till verkan betydligt högre tack vare modernare vapen och bättre hjälpmedel och förbättrade styrsystem med därtill följande säkrare taktik.

Den stora skillnaden är vilka risker dagens stridsflygning har jämfört med tidigare år. Under kalla kriget accepterade ledningen, med nödvändighet, högre risker för att klara av att leva upp till de krav hotbilden ställde. Dåtidens vapen med åtföljande taktik krävde låga flyghöjder i höga farter i alla väderbetingelser under dygnets tjugofyra timmar, därtill i förbandsuppträdande. Luftstrider jakt mot jakt övades i täta strider med upp till sexton flygplan inblandade. så sent som på nittiotalet slogs man fyra mot fyra. Allt detta krävde sina offer.

Vi ska idag vara tacksamma för att Flygvapnet kan leverera en bra produkt med hög säkerhet, mycket tack vare dess personal. Det farligaste som nu kan ske är att vi försätts i tron att så kommer det att förbli, att nu har vi löst flygsäkerhetsproblemen och nu kommer vi inte att råka riktigt illa ut igen. (Flygsäkerhetsfolket vet att så är inte fallet men grönklädda generaler luras lätt i fällan)

Ingenting kan vara mer fel. Hur vi än vänder på det hela så kommer vi varje dag närmare nästa dödshaveri, förnekar vi det är vi naiva.

Låt oss dock arbeta för att den tiden ska ligga så långt fram som möjligt.

Flygvapenbloggen, ny historia skrivs, en bra sådan....

Det lite extraordinära grepp Flygvapeninspektören Anders Silwer tog då han startade rubricerad blogg kan anses vara vågat av en person inom generalitetet. Det måste ändå konstateras att bloggen blivit en stor framgång då Silwer själv agerar "som en vanlig människa" och dessutom har den goda smaken att reflektera över vad som är bra och dåligt.

Det ämne som verkar vara mest intressant just nu är Flygvapnets kultur och dess säkerhetsmedvetande. Här finns det mängder av stoff att tillgå. Svensk Flyghistorisk Förening,SFF har mängder av information att gräva ur i just dessa frågor, gamla flygsäkerhetsofficerare likaså. Men historia i all ära, Flygvapnet måste kunna se framåt och ta de utmaningar som dyker upp. Ny historia skrivs och blir till erfarenheter som ska tagas tillvara och, mycket viktigt, införlivas med tidigare kunskaper.

Det finns dock risk för en självgodhet in Flygvapnet då man bara ser på sina goda sidor och glömmer de mindre bra. Ska Flygvapnet, och övriga Försvarsmakten, nå framgång behövs en stor portion av ödmjukhet.

Att nu analysera Flygvapnets insats i Libyen är oerhört viktigt då den, så att säga, stämplar formen för kommande insatser.

Dessutom får vi inte glömma de problem vi har inom flera områden där flygstridsledarna fortfarande är en mycket trång sektor,därefter helikoptertekniker.

Det finn områden att jobba på!

"Exit och tack för kaffet"

Här nedan följer den info som Flygvapenpiloternas representanter lämnat i ett nyhetsbrev.
Försvarsmakten har återigen visat att den är den dålige arbetsgivaren man själva påstår att man inte är.

Igår fattade OFR/O FM (Svensk Försvarspilotförening och Officersförbundet) beslut om att stranda pågående ALFF-förhandling.
Beslutet fattades direkt efter ännu ett förhandlingsmöte med arbetsgivaren, och en kort summering om vad som hänt samt vad vi hade att ta ställning till följer sist i detta utskick.

Jag och Leif anser efter snart 2 ½ års arbete med ALFF att vi med råge tagit vår del av ansvaret i denna fråga. Inte minst eftersom vi kunnat visa på vad alla våra förslag kostar. Arbetsgivaren har inte vid något tillfälle kunnat påvisa eller styrka kostnader/besparingar i sina förslag.

Vi upplever inte Försvarsmakten som en seriös förhandlingsmotpart efter den resa vi nu varit med om och som startade med ”debaclet på F 7” våren 2009.

Vi kan konstatera att pilotkollektivet är ett prövat släkte som alltid levererar det Försvarsmakten efterfrågar – trots denna mycket segdragna process.
Det skall ni alla ha cred för – starkt gjort trots allt!



Vad händer nu?


Time will tell…

Brister i flygsäkerhet eller brister i ledarskap

Brister i ledarskap påverkar onekligen flygsäkerheten på flera nivåer och det är alltid svårt att avgöra var snöbollen började rulla. Efter att ha tagit del av artikeln i BLT angående flygsäkerhetsproblem i den svenska flygvapenkontingenten nere på Cicilien där en tekniker hotades med personalansvarsnämnden för att han påtalat brister som ansågs vara flygsäkerhetshotande vill jag dock göra en liten reflektion.

"Det är lätt att använda "flygsäkerhet" som ett slags "show stopper" där alla ska tvärstanna, böja ner huvudet och andäktigt lyssna på den som larmat".

Med de varnande orden brukar chefer inleda sina utläggningar om flygsäkerhet vilket av de andäktigt lyssnande ska uppfattas som att det är en sanning då chefer alltid har tolkningsföreträde. Ingenting är mer fel. I de flesta fall har den som anmäler misstanke om att det finns en säkerhetsrisk en god förmåga att göra just den bedömningen och måste tas på allvar.

I det aktuella fallet verkar det mera som att ett dåligt ledarskap skapat problem. Ett ledarskap som tjyvläser protokoll från en arbetsplatsträff där det framgår att chefen inte har förtroende från personalen och därefter vidtager former av disciplinära åtgärder.

Samtidigt är det lika vanligt från medarbetare att utropa "förtroendekris" när något går emot. Först kränkt vinner!

Det är inte lätt att vara chef och det är inte lätt att ha chefer som petar och lägger sig i vilken färg på uniformen som får bäras.För bägge parter gäller dock att hantera problemen i rätt forum, flygsäkerhet eller inte.

Det finns dessvärre en oroande trend i hela FM nämligen att börja betrakta misstag som överträdelser och agera efter det och att personer med annan uppfattning och som vågar framföra den plockas på subtila sätt bort.

Det är ett större problem.

"Fredsbaskrar ingenting för mig, jag är yrkessoldat"

Ungefär så uttryckte sig superveteranen Thomas Jarnehed i slutet av sitt föredrag om sitt soldatliv vid den andra och sista dagen av Veteranseminariet på Carlberg. Jarnehed har verkat i femtio år i två olika länders försvarsmakter. Efter en tid i den svenska flyttade han till Australien och tjänstgjorde förtjänstfullt där i flera år. Därefter har han verkat i mängder av uppdrag runt om i världen där insatserna i forna Jugoslavien var oerhört påfrestande. Där upplevde han förmodligen själv lika mycket som hela den svenska insatspersonalen gjorde sammantaget.
För en liten tid sedan han kom han hem från Afghanistan efter sin sista mission i svensk tjänst, 67 år gammal, och gick därefter i pension. Vilken fantastisk man. Han säger själv att han är märkt av alla upplevelser. Fysiskt ser han ändå ut som en pigg 40-åring! Det finns oceaner av erfarenhet hos denne man, det gäller att ta tillvara dessa.

Allan Widman (Fp), riksdagsman och ordinarie i Försvarsutskottet samt den som var drivande i veteranutredningen, gästade seminariet. Han nämnde att den svenska Solidaritetsförklaringen i praktiken verkställs först när Sverige levererar efterfrågade tjänster, vilket nu sker på flera håll. Det kräver en fungerande veteranfunktion inkluderande vidhängande forskning.

Widman förklarade sig nöjd med det arbete FM nu startat upp i veteranfrågan men kommenterade att det är bara de folkvalda politikerna som kan tacka de svenska soldaterna å svenska folkets vägnar och att det är viktigt att politikerna visar aktivt intresse för försvarsrågorna. Vidare ansåg han att det utsedda faddrar som tydligen finns i Försvarsutskottet gentemot de olika förbanden bör tas i anspråk när det nu gäller att implementera allt det arbete som lagts ned i veteranfrågan.

Den nu beslutade veteranavdelnngen kommer att gå i tjänst inom några månader. De tre tjänsterna avdelningen innehåller är inte på långa vägar tillräckligt men det är en bra start.

Förbanden kommer att få det svettigt att ta sig an de nya uppgifter den nya veteraninriktningen skapar men viljan att lösa den uppgiften är stark, det visade engagemanget under seminariet.

Öv Peter Öberg betonade dock i sitt slutanförande att det är nu arbetet börjar.
Hoppas att även FM högre ledning också begriper detta.

Tio sökande till varje GMU-plats, säger GD Ulf Bengtsson

Vid den inledande dagen under FM första veteranseminarium på Carlberg meddelade GD Ulf Bengtsson att det finns 22000 sökande till 2200 GMU platser. Ett glädjande besked då det med denna numerär förmodligen går att fylla upp de inledande kullarna. Problemet är, vilket GD bekräftade, att vi inte har resurser att vare sig utrusta eller utbilda dessa till önskvärd nivå beroende på materielbrist. Här finns risk för en riktig baktändning.

Vidare meddelade GD att vad beträffar FM ekonomiska läge så har politikerna angivit att "FM ska förändras i takt med de ekonomiska förutsättningarna". Med den målsättningen går det ju inte att misslyckas då ingen idag kan förutsäga dessa. Onödigt listig formuleringen från den politiska nivån.

GD målsättning är annars att "FM ekonomi ska vara så trist att inga media vill skriva om den". Innebärande att en ekonomi i balans är ointressant för media.
Så sant så sant.
Dagens höjdpunkt var annars den idag 43-årige veteranen Roger Ljunggren, BA-01-02, som berättade sin fängslande historia över hur hans liv sett ut efter att hans högerarm slitits ur kroppen i en arbetsplatsolycka nio månader efter hemkomsten från sin mission. De vedermödor Roger upplevt och fortfarande upplever i den alltmer tillstramade vårdapparaten inklusive försäkringskassa och juridiska spetsfundigheter gör att man tar sig för pannan. Roger har klarat sig så här långt med hjälp av sin egen enastående psykiska styrka och goda kamrater från det militära.
Syftet med genomgången var att visa vad som händer idag med personer med svåra kroppsliga skador, i vilken helvetisk karusell de hamnar i. Det här är ingenting FM får utsätta sina veteraner för och det är det som FM nu försöket ta höjd för.

Sammanfattningsvis kan sägas att FM är på rätt linje och med rätt engagemang för att skapa förutsättningar i veteran och anhörigfrågan.

Kvar att lösa är det forskningsbehov vilket behövs för att kartlägga våra veteraners historia.

Det ser ändå bra ut även om många hinder kvarstår.

Möte med Försvarsministern

Vi behöver skapa förutsättningar för att även frivilliga stödförbund blir del av den veteranverksamhet som idag bedrivs. De redan befintliga frivilliga utbildningsorganisationerna är idag etablerade men det behövs mer. Det var Försvarsminister Tolgfors budskap idag då han mötte representanter för Jesper Lindbloms Minnesfond och Fredsbaskrarna tillsammans med tre representativa veteraner vilka alla fick berätta sin historia.
Försvarsministern tog även till sig budskapet, delgivit av Försvarsmaktens egen doktor i ledarskap, Lars Laken Andersson, att forskningen kring alla de veteraner som idag finns inte är tillfylles. Eller rättare sagt, obefintlig. Här finns ansatser i startgroparna men det behövs politisk viljeinriktning för att Försvarsmakten ska dra igång detta på ett seriöst sätt.
Bristerna i den idag befintliga sjukvården rörande veteransoldater togs upp och budskapet till försvarsministern blev att det behövs utbildning inom vårdsektorn rörande krigspsykiatri och att det inte finns de kunskaper som krävs idag för att ta hand om dessa. Försvarsmaktens inställning är att det går att remittera psykiskt skadade veteraner direkt till den allmänna sjukvården. Detta är inte tillfylles och här krävs utbildning.
Det finns även ett stort mörkertal av veteraner som idag har ett lidande utifrån sina insatser i internationell tjänst. Det ät bland annat det som forskningen ska ge siffror på.
Försvarsministern visade en äkta vilja att stödja allt detta då han personligen mött många personer som råkat illa ut.
Nästa vecka genomför Försvarsmakten ett seminarium på Karlberg runt veteranfrågorna. Förhoppningsvis tar Försvarsmakten till sig de kunskaper alla de inbjudna externa organisationernas kunskaper.
Just nu ser det ljust ut men det finns många oklarheter vilka kan ställa till problem.
Alla verkar nu gå åt samma håll även om man inte ännu går i takt.

Pågående flygvapenmöte en succe så här långt

I dagarna två genomför Fygvapnet ett av två årliga Flygvapenmöten. Årets tema är "Kommunikation, kommunikation, kommunikation" för att citera Flygvapeninspektören Anders Silwer. Sociala medier anses vara framtiden och chefer uppmuntras att blogga men "åsikterna ska samordnas" så att inte kaos uppstår.

Efter ett grupparbete där de blandade HKV-medarbetarna och dito från förband svarat på frågan vad som behöver göras för att bli bättre och om det finns förtroende mellan HKV och förbanden, framkom en del inte helt oväntade synpunkter;
HKV är för spretigt, för många kanaler in och för många kanaler ut.
Samordning saknas ofta.
Beslut förklaras inte. Kunskap om arbetsordning inom FM är dålig både på central och regional nivå vilket försvårar förståelsen för hur och varför beslut fattas.
För hög arbetsbelastning med påföljd att olika beslut går emot varandra vilket försvårar trovärdigheten av HKV.
För hög rotationshastighet på chefsbefattningar gör att förtroendet minskar.
Kombinationen Prod och INS ger oklarheter om vem som styr.

Flygvapeninspektör Anders Silwer förefaller att ha fått ett bättre grepp om situationen. Han ger idag ett trovärdigt intryck och har även lyckats med att bli begriplig. Tidigare har han vid olika möten lämnat sina åhörare frågande då han tdivis stått i ett hörn av en enorm White Board tavla och ritat någon obegriplig figur och mumlad några svårförståeliga klokskaper.

Idag är han begriplig och lyckas nå fram på ett helt annat sätt än tidigare. Det gick att skymta lite av forna tiders Flygvapenchefers karisma.

Det viktigate budskapet från församlingen var dock att FLYGVAPNET måste bli synligt igen. Flygvapnet är ett vapenslag, eller försvarsgren om man så vill, och måste profilera sig bättre.

Silwer är nog rätt man att klara av det återtagandet. Hopp finns att den nedåtgående trenden kan brytas.

Tolgfors lägger problemen i knät på förbandscheferna

Möjligheterna för förbanden att överleva nästa nedläggningsrunda har ett starkt samband med hur garnisonsorterna kan samarbeta och stödja sina förband. Det är alltså avgörande för ett förbands överlevnad om det finns ett bra och givande samarbete med de lokala civila myndigheterna.

Tidigare när en en förbandschef var tillika myndighetschef kunde avtal träffas relativt enkelt. Idag måste detta ske genom HKV. Egentligen är det den politiska nivån på riksplanet som borde agera och då inte minst lokala riksdagsmän.

Vid ett anförande nyligen på FHS ansåg Sten Tolgfors att de lokala förbandscheferna nu måste ta sitt ansvar när det gäller att skapa goda förutsättningarna för sitt förband avseende relationer och samarbete med kommunerna.

Hur tänker försvarsministern att den här ekvationen ska gå ihop och delas hans syn av ÖB?