måndag 31 maj 2010

Att hedra sina soldarer, viss skillnad!

Idag är det "Memorial Day" i USA. En dag då man minns, hyllar och stöttar landets soldater. En självklarhet i USA, givetvis färgad av landets krigiska historia men också en indikation på hur man uppfattar soldaters uppoffringar och det värde deras arbete utgör.
Gå sen in och se på Försvarmaktens hemsida och läs om motsvarande tillställning i Sverige för några dagar sedan, om ni hittar den. Rätta mig om jag har fel men jag tycker mig se en viss, nyansartad, skillnad i attityden.

http://www.defense.gov/

torsdag 27 maj 2010

Lyckat seminarie rörande kommande veterancentrum

Under onsdagen hölls i Försvarshögskolans lokaler ett seminarium för att utröna intresset för att skapa ett svenskt centrum för veteraner. Med veteraner menas all personal som riket skickat i utlandstjänst samt även de som inrikes tjänstgjort under svåra förhållanden, exempelvis Hemvärnet som ofta utför otacksamma och svåra aktioner genom eftersök av människor som kommit bort.Tullverket presenterades sig också och det inte många visste var att Tullverket kontinuerligt har personal tjänstgörande i olika oroshärdar ute i världen i perioder som oftast innebär bortavaro i två år. Försvarsmakten var också representerad och intygade att de nu efter tagna beslut i riksdagen angående veteranutredningen, kommer att starta upp en särskild veteransektion.
Samtliga, ett femtontal organisationer, ställde sig bakom planerna på ett bildande av ett veterancentrum. Fredsbaskrarna, såsom den största organisationen, har tagit ledartröjan och flera andra organisationer kommer att stödja. De mest konkreta planerna presenterades av Jespers Minne, fonden skapat efter den först stupade svenske specialförbandssoldaten, och det är även de som kommer att vara mest aktiva att driva frågan vidare genom en workshop i början av september, tillsammans med övriga organisationer, syftande till att starta upp en fungerande verksamhet så fort som möjligt.
Förre försvarsminister Michael Odenberg höll ett inledningstal som följdes upp av folkpartiets främste försvarsförespråkare Allan Widman.
Alla drar åt samma håll och den paraplyorganisation som alla dessa organisationer utgör kommer att innebära att vi förmodligen har ett veterancenter i Sverige inom en femårsperiod.

fredag 21 maj 2010

FHS forskning totalsågat

Följande intressanta utvärdering är nog den värsta sågningen på länge inom den akademiska forskningsvärlden. Utvärdering av Temaområde FOT Människan i NBF (Nätverksbaserat försvar som är bilaga till skrivelse HKV 21 000:56248, 2010-04-06)är gjord av Hans Hasselbladh, företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet och Carin Eriksson Lindvall, företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.

Här följer utdrag ur deras utvärdering;
De skriver inledningsvis:

"Beställarnas (FM) syfte med utvärderingen är att till såväl FM som forskningsutförarna systematisera de erfarenheter som gjorts och lämna förslag till förbättringar till gagn för arbetet med nästa temaområde. De aspekter av arbetet som skall utvärderas är resultat, leveranser och metodik. Kriterier som skall användas vid utvärderingen, alla med hänsyn tagna till ekonomiska resurser, är;
Relevans och nytta för Försvarsmakten på kort och lång sikt
Form och kvalitet på leveranser
Vetenskaplig kvalitet och kvantitet i förhållande till nedlagd tid
Organisatorisk modell för projektets genomförande"

Här följer delar av kritiken.

"Mot bakgrund av hur pass begränsat inslaget av ny empirisk forskning varit, framstår den totala kostnaden för delprojekten ledarskap (ca 2 mkr) och rekrytering (ca 3 mkr) som mycket stora, eller till och med oförklarligt stora.

En i akademiska sammanhang mycket stark formulering,
Vidare i sågningen:


"Att ett forskningsprojekt resulterar i många sidors avrapportering är i sig varken en merit eller belastning. Däremot kan det finnas skäl att fråga sig om den valda formen, en årlig bok med ett antal kapitel från projektets olika delprojekt, är en lämplig form för att avrapportera behovsmotiverad forskning till beställaren. Inte minst då en väldigt hög andel av bidragen är texter av ganska generisk karaktär, som med all säkerhet inte kan förstås av någon tänkbar mottagare inom FM, med mindre än att denne åtminstone har en grundläggande utbildning i samhällsvetenskap. I motsats till vad som är fallet i vissa andra länders försvarsmakter har få svenska officerare en sådan utbildning utöver sin militära utbildning."

Någon ljusglimt finns det dock:

"Det betyder inte all den kunskap som producerats i MiNBF saknar värde för FM. Tvärtom, vi har funnit särskilt två delprojekt som av allt döma är utomordentligt relevanta och direkt tillämpbara för FM i olika typer av utbildningar: delprojekten om tillit respektive internationellt straffansvar för befäl i multinationella styrkor. Tillitsprojektet är särskilt föredömligt då det både baseras på kunskap från den internationella forskningsfronten, innefattar omfattande empiriska undersökningar och dessutom har genererat tydliga resultat med direkta implikationer för såväl rekrytering, grundutbildning som missionsutbildning. Däremot har vi kunnat konstatera att hur relevanta än dessa projekt kan framstå som för en betraktare, har resultaten inte blivit relevantgjorda för någon del av FM.
Tyvärr kan inte samma positiva omdömen ges om merparten av de ”leverabler” som projektet producerat. Väldigt mycket, för mycket enligt vår uppfattning, består av kunskapsöversikter som ibland är kompetent genomförda, ibland mycket introverta, analyser baserade på tidigare genomförda studier, ibland bra och ibland mindre bra resonemang om generiska problem i ledning, rekrytering, interkulturella relationer. En del av detta kan säkert, om texterna förs vidare till rätt sammanhang, vara av värde inom FM. Men det motsvarar knappast modellen för hur behovsmotiverad forskning ska inriktas, genomföras och föras vidare."

Fortsatt sågning:

"Sammanfattningsvis menar vi att den form som delvis valts, delvis uppstått (vi tror inte att korrekturfel och andra konstigheter valts) i de volymer som publicerats för projektets alla verksamhetsår försvårar för en potentiell mottagare att ta del av dessa. Omfattning, layout, brist på bearbetning och den semipopulära nivån gör att rapporterna varken framstår som intressanta för praktiker inom FM eller för andra forskare. En av författarna till föreliggande utvärdering (Hans Hasselbladh) har tidigare tagit del av rapporter från FHS, från såväl ILM som den militärvetenskapliga institutionen, och menar på grundval av den erfarenheten att detta är en brist som präglar en stor del av publiceringstraditionen vid FHS. I ett vidare perspektiv leder detta till en rad frågor om hur den form av beställarstyrd forskning som tillämpas i relationen mellan FM och FHS (inte) utvecklar forskarnas kompetens vid FHS.
Vi konstaterar att det är svårt att se hur och på vilka grunder projektet kommit att få den inriktning det fick. Valdes delprojekt för att vissa forskare, huvudsakligen på FHS, var tillgängliga och intresserade, i behov av finansiering och för att de redan hade skrivit sådant som med små insatser kunde göras om till delrapporter?"

Här avrättas Jerry Larsson:

"Vad som är än mer bekymmersamt är att av all tidigare forskning som finns inom ledarskapsområdet används i huvudsak endast av författarna tidigare internt publicerade rapporter. Det är rapporter som Larsson i nästan samtliga fall varit medförfattare till. Huruvida en så egenartad litteraturöversikt beror på brister i resurser (ekonomi, tid eller annat) eller på författarnas kunskapssyn återstår att fundera över. Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att det är ett mycket begränsat, för att inte säga introvert, perspektiv på ledarskapsforskning som presenteras."

I den nedan redovisade slutklämmen kan man mellan raderna skymta kritik att FM är toppstyrt:

"Till sist vill vi kommentera en mer övergripande aspekt av förutsättningarna för att bedriva verksamhetsutveckling baserad på systematisk kunskapsproduktion, vilket inkluderar men inte endast består av forskning. Den humanvetenskapliga forskningen har flera särpräglade drag i förhållande till den volymmässigt oerhört mycket större tekniska och naturvetenskapliga forskning som FM finansierar. I vissa avseenden är den humanvetenskapliga forskningen mer perifer på grund av sin ringa omfattning och inriktning mot sådant som inte direkt leder till ”eld i målet”. Men den är också potentiellt mer politisk till sin natur.
Dels kan fler tillåta sig ha synpunkter på sådant som ledarskap, sammanhållning, rekrytering, karriärvägar osv. än på utveckling av sensorer och nattsikten. Det är helt enkelt lättare att formulera ståndpunkter och idéer som låter rimligt koherenta inom den sociala sfären än inom den tekniska sfären av vilken verksamhet som helst. Dels är vissa typer av de frågor som kan gestaltas och analyseras med teorier och metoder från samhällsvetenskapen inte bara ”tillgängliga” i den meningen utan också politiska, i egentlig mening och i internpolitisk mening. Det gäller alla formella organisationer och inte minst de som är politiskt styrda. Övergripande inriktning och organisation av statliga myndigheter är definitionsmässigt politiska frågor, men som förvaltningsforskningen också sedan länge påvisat, direkt kopplat till dessa verksamheters interna ledningsprocesser. Den snabba omriktningen av MiNBF från nätverksbaserat försvar till fokus mot internationella operationer ”här och nu” är helt enkelt ett exempel på hur politiska processer medieras in i en myndighets ledning, i form av ett tvärt kast av en tidigare utlagd riktning (nätverksbaserad krigföring).
Sådana processer är delvis oundvikliga i politiskt styrda organisationer och är förmodligen mindre påtagliga i Sverige än i exempelvis kontinentens ministeriestyrda förvaltning. Men det behöver inte leda till slutsatsen att all verksamhetsutveckling ska emanera från idéer, uppfattningar, tidsbundna prioriteringar och behov av skyltfönster för internpolitiska och karriärmotiverade projekt som uppträder i det högsta ledningsskiktet i en organisation. Den oundvikligt politiska karaktären i många frågor med humanvetenskaplig koppling motiverar inte att alla sådana frågor väcks, inriktas och bedöms av organisationens högsta ledning. Man kan illustrera detta genom att använda en enkel modell från den arbetslivspedagogiska forskningen, som definierar arketyperna anpassningsinriktat respektive utvecklingsinriktat lärande i organisationer (Ellström, 2001).
Den första typen av lärande innebär att all (sanktionerad) utveckling i en verksamhet är centraliserad. Den bedrivs i centrala, specialiserade FoU‐enheter som sedan påför verksamheten nya processer, metoder, produkter och mål, i direkt tvingande former. Den moderna fordonsindustrin ligger nära den arketypen. Lärande på lokal nivå innebär då att så friktionsfritt som möjligt ta till sig det nya och ”gilla läget”. Utvecklingsinriktat lärande däremot innebär att utveckling är en integrerad del av arbetsuppgifterna för varje anställd, till den grad att man inte alls har några formella enheter eller ansvar för detta. Så kallade ”kunskapsföretag” och sjukvården fram till nu kan sägas ligga nära den arketypen.
Hur ser detta mönster ser ut i dagens svenska FM? Det kan nog vara så att initiativet till och makten över utvecklingsprocesser i vid mening finns i organisationens högre hierarkiska skikt. Det vill säga, inte bara de processer som oundvikligen har en politisk eller organisationsstrategisk dimension kan bli föremål för intresse och intervention från högkvarterets sida. Om man beaktar den tidigare nämnda 29 Bilaga 1 till HKV 21 000:56248, 2010-04-06
upplevda tillgängligheten i frågor som har med ledarskap, kompetens, förhållningssätt etc. att göra, kan i en organisation med dragning åt anpassningsinriktat lärande humanvetenskapligt forsknings‐ och utvecklingsarbete i särskilt hög grad riskera att bli en domän för det högre ledningsskiktets organisatoriska och personliga projekt. En mer pessimistisk syn på organisationer kan leda till slutsatsen att detta, i någon utsträckning, är oundvikligt. Men man kan också hävda att om frågor som hör till denna sfär kontinuerligt är föremål för systematiskt samarbete mellan å ena sidan experter på militära förband och skolor och å andra sidan forskare inom och utanför den militära sfären, blir inträdesbarriären för interventioner uppifrån, baserade på hastiga och övergående hugskott, betydligt högre."

Tack ”Bataljonschefen” som skickade mig rapporten.

söndag 16 maj 2010

Lessons not learned, igen

I samband med invigningen av Armémuseets utställning om Fredens soldater, "Sverige i FN tjänst", gavs det ut en bok där ett kapitel har rubriken "lessons not learned". Det är PhD Lars Andersson, före detta yrkesofficer och tidigare verksam vid FHS, och säkerhetsinspektören Anders Emanuelsson som skrivit kapitlet. Det är en svidande kritik mot FM och dess oförmåga att ta till sig de erfarenheter som vunnits genom mängder av missioner, inte minst i Bosnien. Resultatet av kritiken borde bli att FM tog sig en rejäl funderare på vad som är fel med vår erfarenhetsöverföring. Istället får författarna höra Att de " har pissat på FM" och att de är " FM fiende".

Återigen har FM ledning visat att de saknar förmåga att ta till sig kritik. Människor som arbetar för att förbättra FM förkastas då de inte sällar sig till skaran av ja-sägare.

Hade FM varit ett fotbollslag hade coachen, alltså ÖB, bytts ut för länge sedan samt ett antal nya spelare köpts in. Nu är inte FM ett fotbollslag utan att av Sveriges viktigaste instrument för att bevara landets säkerhet. Då borde man kunna kräva mer. Oftast skyller FM på politikerna och att dessa inte ger tillräckliga mandat eller att de vill skära i försvarsbudgeten. Inte kanske så konstigt med tanke på det sätt FM har skötts det senaste åren och hur dess ledning hanterat viktiga frågor.

Senast har de rödgrönas kelgris, Miljöpartiet, föreslagit en reducering av försvarsbudgeten på två miljarder. Förklarligt då detta inte föranleder någon nämnvärd kritik från folket, då de har tröttnat på FM och invaggats i en tro att det räcker med några hemvärnssoldater för att försvara landet.

Att det inte längre finns något att skära i upplyser man inte om. Men det allvarliga är inte tokiga partiers förslag. Det allvarliga är att allmänheten inte längre har förtroende för FM och då förmodligen anser att det inte spelar någon roll om man skär ytterligare i försvarsbudgeten.

Ständiga rapporter om fiaskon, typ Hkp 14, samt tveksamt ledarskap i flera led, har gjort att FM inte längre är en myndighet att lita på. FM har inte visat sig ha kompetensen att sköta upphandlingar av stora materielsystem utanför landet. Att förhandla med trotjänaren SAAB är en sak, med tyskar och fransmän någonting helt annat.

Men då FM inte är en "lärande organisation" vilket man säger sig vara, utan istället en "tärande organisation", man tär på sitt förtroendekapital och sin personal, finns inte förutsättningar för att bli bättre då taktiken hela tiden går ut på att baktala och förgöra kritiker.

Det är nog så att de politiska cheferna får ta ett större ansvar för FM än vad som görs idag. Då menar jag inte att tillföra mer pengar utan att istället skapa en mer kompetent ledningsstruktur i FM. Exempelvis kan man, som DN idag föreslår, införa ett system där befattningar tillsätts efter kompetens och graderas därefter, istället för tillsättande efter antalet genomgångna skolor och tidigare befattningar.

"Lessons not learned" måste bli "lessons learned".

fredag 14 maj 2010

Säkerhetsinspektören; Modet att säga ifrån måste finnas

Säkerhetsinspektören i FM, överste Anders Emanuelsson var häromdagen intervjuad av TV4 angående utredningen av den till döds skjutne NBG soldaten för två år sedan.
Han sade bland annat att det måste finnas en kultur i en grupp som anger att "man måste ha modet att säga ifrån, att ha modet att säga avbryt". Emanuelsson syftade här på den aktuella händelsen men problemet är större än så.

Sett i ett vidare perspektiv handlar det om hela FM. Verksamhetssäkerhet bygger på att alla inblandade tar sitt ansvar och vågar säga till när fel och brister uppdagas. Just verksamhetssäkerheten i FM har ifrågasatts vid flera tillfällen under de senaste åren, inte minst inom Flygvapnet och alla de helikopterhaverier som inträffat de senaste tio åren. Aven Arbetsmiljöverket har nu höjt på ögonbrynen och vill syna FM i sömmarna angående säkerheten.

Vad är nu verksamhetsäkerhet och säkerhet i största allmänhet?
För många är det skalskydd i byggnader, IT-säkerhet, låsta dörrar,kryptotelefoner, personkontroll och bevakning. för andra är det SäkI, med alla regler för hur utbildningar och övningar ska genomföras och för en del är det skyddande av taktik och känslig utrustning. Allt det där är ju riktigt. Men det som lägger grunden till en säker verksamhet är ett bra ledarskap. Själva anser FM att de har en bra ledarskapsutbildning och ledarskapskultur. Det forskas och skrivs milslånga artiklar, rapporter och böcker i ämnet.
Min upfattning är att vi för det mesta har ett bra ledarskap om vi talar om förbandsnivå och neråt. På högre ledningsnivåer är det inte lika självklart att så är fallet.

Bra ledarskap förutsätter att de som leder har förtroende från de som leds. Tyvärr förefaller förtroendet för FM ledning vara tämligen lågt. Ser vi till den pågående processen kringGL/NOC, eller vad det heter idag, samt de senaste turerna kring transportflygets allvarliga tilbud i Afghanistan och inte minst alla mer eller mindre märkliga uttalandet rörande kommande nedläggningar, är det dåliga förtroendet begripligt.

Den allmänna uppfattningen runt om i FM är att det finns inget eller lite förtroende för FM ledningen. Politikerna verkar dela den uppfattning då man alltmer börjar känna sig otrygga med vad FM sysslar med. Jag vet att människorna bakom de högre befattningarna är hårt arbetande tjänstemän som sliter för att göra ett bra jobb. Problemet är att de sitter fast i gamla mönster där det gäller att hålla sig framme vid rätt tillfälle och att spela rätt melodi för rätt publik vid rätt konsert. Att säga rätt saker och inte sticka ut är viktiga ingredienser i turerna kring tillsättningar av befattningar. Det gäller att veta vilka frågor som är heta, sälja Gripen exempelvis.

Verksamhetssäkerhet bygger på förtroende. Förtroende ger trygghet i arbetet och energin kan läggas på att utbilda och vidarutveckla. Men så länge förtroendet är på minus ifrågasätts varje beslut och varje order.

Det hjälper inte med slagord som ÖRA eller häftiga reklamkampanjer om dessa bara skrattas åt. Ett problem, tror jag, är att den högre ledningen faktiskt tror att de har ett förtroende trots allt. Det är ju den uppfattningen de får när de gör sina besök på förbanden. De blir matade med tvättade och avskalade rapporter, lämnade av lägre chefer som inte vill hamna i onåd om de anmäler för stora problem och brister.

För att få förtroende måste man nog inse att det behövs klivas ner i organisation och börja tala med folk, inte bara till folk. Att man låter sig granskas och synas och då även tar till sig det som kommer fram. Man måste börja med att inse att man inte förstår allt. Att lyssna på den vanlige civilanställde montören ute på ett förband är lika viktigt som att få en föredragning av en förbandschef.

Verksamhetsäkerhet skapas av människor, för människor och förutsätter god kommunikation och respekt mellan idivider. Genom begripliga beslut, inte bara populistiska uttalande, vinns förtroende. Inte genom att kalla kritiker för FM fiende.

Överste Emanuelsson är ett lysande exempel på en högre officer som har förtroende just därför att han vågar kritisera och ta upp det som kanske är obehagligt.

För dt förtjänar han beröm. Frågan är om det berömmet kommer uppifrån.

torsdag 13 maj 2010

Mycket kort "hårig hand" historia

Händelsen inträffade får några år sedan

Ung pilot ska hämta flerstjärnig med fyrsitsig SK 60 från en plats norrut för transport till plats söderut.
Före start konstateras att alternativa landningsplatsen gått ur på grund av väderförsämring. Alternativ krävs alltid vid flygning med fyrsits då räddningssystem saknas.
Ung pilot vill avvakta med start. Flerstjärnig har (naturligtvis) viktigt möte som väntar.
Ung pilot står på sig. Flerstjärnig ringer några samtal.
Ung pilot får besked per telefon från egen chef att det går bra att flyga utan alternativ då vädret är perfekt på planerad landningsplats.
Ung pilot flyger och trestjärnig är nöjd.
Ung pilot vill skriva DA men blir rekommenderad att inte göra så.
Ung pilot har blivit en erfarenhet rikare, flerstjärnig hann till mötet.
Ung pilot vill vara anonym.

Det vill förmodligen flerstjärnig också.

lördag 8 maj 2010

Kunglig glans över kommande Veterancenter?

Arbetet med att skapa en plattform för stöd till utlandstjänstgörande svenskar i statens tjänst fortsätter. Seminariet i frågan, vilket genomförs på FHS den 26 maj, förväntas besökas av toppar från både Försvarsmakten och näringslivet.

Projektet blir alltmer viktigt. En del i det hela är att kunna visa för våra kommande yrkessoldater redan vid rekryteringen att Sverige bryr sig, även efter avslutad tjänstgöring. Man kan se det som en särskild premie att få stöd i framtiden av ett Veterancenter.

En annan del är att ÖB i närtid kommer att bli presenterad, av representanter ur Fredsbaskrarnas med fleras expertgrupp, några "pilotfall". Där framgår tydligt de brister som idag finns inom FM rörande hantering av personal i allmännhet men utsatta soldater i synnerhet. Med dessa för ögonen måste ÖB agera. Både genom att visa sitt personliga stöd men även att initiera en fortsatt forskning kring det växande problemet. En forskningsansats som abrupt avbröts får något år sedan av ansvariga inom FM.

Ytterligare en del är att det förmodligen kommer att ske en framställan till hovet med önskemål om att någon av kungligheterna blir veterancentrets beskyddare. De kungliga har historiskt sett alltid varit FM främste företrädare och bör så vara även i detta fallet.

lördag 1 maj 2010

Viktig beredskap sköts av Gamla Lansen, bäst när det gäller

FM har nu gett ut en operativ order till F7 där man anger att Veteranflygdivision på F7 får sättas in för mätning av stoftmängder i luftskikten. Det är SSM, Statens Strålskyddsmyndighet som har ett avtal om att få utnyttja de tre kvarvarande J32 Lansen för radiakmätning men även annan sondering med hjälp av de speciella luftfilterkapslar som endast kan bäras av Lansen.

Det har varit en nagel i ögat på Flygvapenledningen i flera år att ett sedan länge utfasat system fortfarande har skarp beredskap för landets säkerhet, därtill flygs av två "sextioåriga gubbar" där den tekniska tjänsten utförs av en civil mekaniker. SSM har stått för lejonparten av kostnaderna de senaste åren för verksamheten med Lansen och även bekostad uppgradering av navigeringsystemet i flygplanen.

Liksom HKP 4 och C-130 visar det sig återigen att gamla beprövade system såsom Lansen kan konkurrera med modernare kreationer samt även göra stor nytta för samhället och därtill för en vettig kostnad.

Det finns efterfrågan även från andra länder att få knyta upp möjligheten att utnyttja lansarna. Flygvapnet har dock inte viljat lyssna på det örat.

Förmodligen skäms man över att en av de viktigaste beredskapssysslorna för Flygvapnet sköts av två överåriga piloter och en mekaniker och med ett flygsystem som lades ner för fjorton år sedan
Gammal är äldst.