1946 skapades begreppet "Fältflygare". Till en början var beteckningen "stamflygförare" men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det "fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.
Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.
Visar inlägg med etikett utbildningar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett utbildningar. Visa alla inlägg
söndag 29 januari 2012
tisdag 8 november 2011
Förtroendesänkande fångförhörsövningar i FM.
FM bedriver, precis som de flesta andra länder, övningar där målet är att en soldat som hamnar i en situation där han är fängslad, ska ha bästa förutsättningar för att klara av detta.
På K3 i Karlsborg bedrivs dessa övningar med stor realism.Det finns givetvis ett regelverk där det anges vad som får och inte för göras. Överlevnadsskolans personal, som genomför och ansvarar för övningen, är noggranna och duktiga på många sätt och försöker ge de övande en så stor erfarenhet av hur det kan vara att vara fånge. Huruvida den bilden som målas upp är korrekt eller inte kan vara svårt att avgöra men man ligger nog ganska nära sanningen. Det finns ändå alltid en risk att den kreativa processen hos övningsledningen går för långt.
Det förekommer att utländska militärer deltager i dessa övningar i samband med att de går utbildningar i Sverige. Dessa deltagare får dock inte deltaga i alla moment, vilka är oklart, och varför får de inte det av sin egen nation?
I en vanlig övning är det noga med säkerheten. Skyddsutrustningar, säkerhetsavstånd och mängder med instruktioner för att säkerställa att inte någon blir fysisk skadad. I de här aktuella förhörsövningarna finns inga motsvarande "psykiska skyddskläder" till hjälp för deltagarna mer än övningsledningen samt sjukvårdare och en läkare, ingen psykiater eller psykolog på plats. Den psykiska belastningen på deltagarna bedöms alltså av icke kvalificerad personal även om en läkare nog är mera driven i detta en övningsledningen i övrigt.
Det finns flera fall där övningen drivits för långt med deltagare. Alla har olika förutsättningar och det kan vara svårt att veta var var och ens gräns går. Går man för långt är det en förtroendesänkande händelse för den övade. Konsekvenserna av dessa misslyckanden har gjort att flera personer har fått utstå månader av psykisk obalans. Det finns färska rapporter om detta.
Nästa steg är att reda ut vilka som ska behöva genomföra dessa högriskövningar. Idag verkar det mera vara en rutingrej att den ska bara genomföras oavsett sannolikheten för att en individ ska kunna hamna i en sådan situation.
Det är nog läge att se över hela den här utbildningen. Det räcker inte med att konstatera att det blivit några felaktiga avsteg från reglementet.
Rätt utbildning åt rätt personal alltså.
På K3 i Karlsborg bedrivs dessa övningar med stor realism.Det finns givetvis ett regelverk där det anges vad som får och inte för göras. Överlevnadsskolans personal, som genomför och ansvarar för övningen, är noggranna och duktiga på många sätt och försöker ge de övande en så stor erfarenhet av hur det kan vara att vara fånge. Huruvida den bilden som målas upp är korrekt eller inte kan vara svårt att avgöra men man ligger nog ganska nära sanningen. Det finns ändå alltid en risk att den kreativa processen hos övningsledningen går för långt.
Det förekommer att utländska militärer deltager i dessa övningar i samband med att de går utbildningar i Sverige. Dessa deltagare får dock inte deltaga i alla moment, vilka är oklart, och varför får de inte det av sin egen nation?
I en vanlig övning är det noga med säkerheten. Skyddsutrustningar, säkerhetsavstånd och mängder med instruktioner för att säkerställa att inte någon blir fysisk skadad. I de här aktuella förhörsövningarna finns inga motsvarande "psykiska skyddskläder" till hjälp för deltagarna mer än övningsledningen samt sjukvårdare och en läkare, ingen psykiater eller psykolog på plats. Den psykiska belastningen på deltagarna bedöms alltså av icke kvalificerad personal även om en läkare nog är mera driven i detta en övningsledningen i övrigt.
Det finns flera fall där övningen drivits för långt med deltagare. Alla har olika förutsättningar och det kan vara svårt att veta var var och ens gräns går. Går man för långt är det en förtroendesänkande händelse för den övade. Konsekvenserna av dessa misslyckanden har gjort att flera personer har fått utstå månader av psykisk obalans. Det finns färska rapporter om detta.
Nästa steg är att reda ut vilka som ska behöva genomföra dessa högriskövningar. Idag verkar det mera vara en rutingrej att den ska bara genomföras oavsett sannolikheten för att en individ ska kunna hamna i en sådan situation.
Det är nog läge att se över hela den här utbildningen. Det räcker inte med att konstatera att det blivit några felaktiga avsteg från reglementet.
Rätt utbildning åt rätt personal alltså.
torsdag 13 oktober 2011
15 år sedan senaste flygplanshaveriet med dödlig utgång i Flygvapnet
Den 16 oktober 1996 var den ryska flottans nya stolthet Peter den Store ute i östra Östersjön för att genomföra ett antal tester inför leverans. Händelsen bevakades givetvis av västsidan och svenska flygvapnet följde det hela med både fartyg och spaningsviggar.
En rote Viggen från F 15 hade till uppgift att följa och fotodokumentera fartyget. Rotechef var Göran med Petter som tvåa. Efter att Göran passerat fartyget på lägsta höjd och inlett en brant högersväng kolliderade hans flygplan med vattenytan varpå Göran omedelbart omkom. Petter blev vittne till det hela och kunde, efter att ha konstaterat faktum, rapportera haveriet och inleda en jobbig hemflygning till Söderhamn.
Dagen efter kunde dödsfallet definitivt bekräftats då den ryska flottan överlämnade fynd från haveriplatsen. Orsaken bedöms ha varit SD, spatial disorientation, eller sinnesvillor på svenska. I en brant sväng där föraren samtidigt tittar ut, uppåt, bakåt kan sinnena lura föraren att denne inte svänger så brant och därför försöker branta på svängen med fatalt resultat om höjden är låg.
Det här var andra dödshaveriet inom två månader för samma division, i augusti omkom Pontus i en Viggen under enskild övning över bottenhavet, även här tros SD vara inblandad. Divisionen repade sig aldrig, flottiljen var under nedläggning och händelserna blev aldrig tillräckligt bearbetade.
Efter Görans haveri har ingen pilot omkommit i ett flygplan tillhörande Flygvapnet. Däremot har fjorton människor dött i helikopterolyckor inom Försvarsmakten. Ett faktum som sätter svart ram kring flygvapnets flygsäkerhetsarbete och dess dåvarande ledning från stora delar av första decenniet i 2000-talet. Här finns mängder av utredningar och förklaringsmodeller men hur man än vänder och vrider på frågorna så hamnar avsaknaden av en fungerande organisation, en ointresserad ledning och brist på materiel, alltså helikoptrar, i fokus.
Varför har vi då inte haft några haverier med flygplan då? Om sanningen ska fram så har det varit nära några gånger och flera uthopp har gjorts, både frivilliga (nödvändiga) och ofrivilliga men inga dödshaverier har inträffat.
Vi kan konstatera att personalen som handhar materielen, piloter och tekniker håller hög klass, men inte högre än förr. Utbildningen har inte förändrats eller förbättrats nämnvärt de senaste tjugofem åren vad avser pedagogisk kompetens eller krav på elever. Flygplanen är inte tekniskt bättre än tidigare modeller vad avser driftsäkerhet, däremot är förmågan till verkan betydligt högre tack vare modernare vapen och bättre hjälpmedel och förbättrade styrsystem med därtill följande säkrare taktik.
Den stora skillnaden är vilka risker dagens stridsflygning har jämfört med tidigare år. Under kalla kriget accepterade ledningen, med nödvändighet, högre risker för att klara av att leva upp till de krav hotbilden ställde. Dåtidens vapen med åtföljande taktik krävde låga flyghöjder i höga farter i alla väderbetingelser under dygnets tjugofyra timmar, därtill i förbandsuppträdande. Luftstrider jakt mot jakt övades i täta strider med upp till sexton flygplan inblandade. så sent som på nittiotalet slogs man fyra mot fyra. Allt detta krävde sina offer.
Vi ska idag vara tacksamma för att Flygvapnet kan leverera en bra produkt med hög säkerhet, mycket tack vare dess personal. Det farligaste som nu kan ske är att vi försätts i tron att så kommer det att förbli, att nu har vi löst flygsäkerhetsproblemen och nu kommer vi inte att råka riktigt illa ut igen. (Flygsäkerhetsfolket vet att så är inte fallet men grönklädda generaler luras lätt i fällan)
Ingenting kan vara mer fel. Hur vi än vänder på det hela så kommer vi varje dag närmare nästa dödshaveri, förnekar vi det är vi naiva.
Låt oss dock arbeta för att den tiden ska ligga så långt fram som möjligt.
En rote Viggen från F 15 hade till uppgift att följa och fotodokumentera fartyget. Rotechef var Göran med Petter som tvåa. Efter att Göran passerat fartyget på lägsta höjd och inlett en brant högersväng kolliderade hans flygplan med vattenytan varpå Göran omedelbart omkom. Petter blev vittne till det hela och kunde, efter att ha konstaterat faktum, rapportera haveriet och inleda en jobbig hemflygning till Söderhamn.
Dagen efter kunde dödsfallet definitivt bekräftats då den ryska flottan överlämnade fynd från haveriplatsen. Orsaken bedöms ha varit SD, spatial disorientation, eller sinnesvillor på svenska. I en brant sväng där föraren samtidigt tittar ut, uppåt, bakåt kan sinnena lura föraren att denne inte svänger så brant och därför försöker branta på svängen med fatalt resultat om höjden är låg.
Det här var andra dödshaveriet inom två månader för samma division, i augusti omkom Pontus i en Viggen under enskild övning över bottenhavet, även här tros SD vara inblandad. Divisionen repade sig aldrig, flottiljen var under nedläggning och händelserna blev aldrig tillräckligt bearbetade.
Efter Görans haveri har ingen pilot omkommit i ett flygplan tillhörande Flygvapnet. Däremot har fjorton människor dött i helikopterolyckor inom Försvarsmakten. Ett faktum som sätter svart ram kring flygvapnets flygsäkerhetsarbete och dess dåvarande ledning från stora delar av första decenniet i 2000-talet. Här finns mängder av utredningar och förklaringsmodeller men hur man än vänder och vrider på frågorna så hamnar avsaknaden av en fungerande organisation, en ointresserad ledning och brist på materiel, alltså helikoptrar, i fokus.
Varför har vi då inte haft några haverier med flygplan då? Om sanningen ska fram så har det varit nära några gånger och flera uthopp har gjorts, både frivilliga (nödvändiga) och ofrivilliga men inga dödshaverier har inträffat.
Vi kan konstatera att personalen som handhar materielen, piloter och tekniker håller hög klass, men inte högre än förr. Utbildningen har inte förändrats eller förbättrats nämnvärt de senaste tjugofem åren vad avser pedagogisk kompetens eller krav på elever. Flygplanen är inte tekniskt bättre än tidigare modeller vad avser driftsäkerhet, däremot är förmågan till verkan betydligt högre tack vare modernare vapen och bättre hjälpmedel och förbättrade styrsystem med därtill följande säkrare taktik.
Den stora skillnaden är vilka risker dagens stridsflygning har jämfört med tidigare år. Under kalla kriget accepterade ledningen, med nödvändighet, högre risker för att klara av att leva upp till de krav hotbilden ställde. Dåtidens vapen med åtföljande taktik krävde låga flyghöjder i höga farter i alla väderbetingelser under dygnets tjugofyra timmar, därtill i förbandsuppträdande. Luftstrider jakt mot jakt övades i täta strider med upp till sexton flygplan inblandade. så sent som på nittiotalet slogs man fyra mot fyra. Allt detta krävde sina offer.
Vi ska idag vara tacksamma för att Flygvapnet kan leverera en bra produkt med hög säkerhet, mycket tack vare dess personal. Det farligaste som nu kan ske är att vi försätts i tron att så kommer det att förbli, att nu har vi löst flygsäkerhetsproblemen och nu kommer vi inte att råka riktigt illa ut igen. (Flygsäkerhetsfolket vet att så är inte fallet men grönklädda generaler luras lätt i fällan)
Ingenting kan vara mer fel. Hur vi än vänder på det hela så kommer vi varje dag närmare nästa dödshaveri, förnekar vi det är vi naiva.
Låt oss dock arbeta för att den tiden ska ligga så långt fram som möjligt.
lördag 30 oktober 2010
Kartläggning visar att svensk militär psykvård är sämst i klassen.
Under ett möte tidigare i år med NATO COMEDS Military Health Expert Panel (MMH-EP) genomfördes en kartäggning av hur de sjutton deltagande länderna bedriver sin psykiska hälsovård inom respektive utlandsstyrkor.
Resultatet visar på att de flesta länder har en uppbyggd psykiatrisk hälsovård med på sina missioner. Kartläggningen visar också på vilka länder som har militär specialistvård för sina veteraner inom respektive hemland.
Generande nog är det bara Sverige och Danmark som inte har det. Danmark är under omorganisation men hänvisar veteraner till civil sjukvård där det dock finns läkare som är utbildade i krigspsykiatri och särskild utbildad personal för att ta hand om PTSD orsakad av krigsförhållanden.
I Sverie finns inget av detta, bara den vanliga sjukvården där kunskap om problematiken saknas.
Det borde vara Försvarsmedicinen inom FM uppgift att utbilda civil sjukvårdspersonal på detta. Idag sköts nästan uteslutande allt stöd av frivilliga intresseorganisationer. Nog så bra men ändå inte en kvalitétssäkrad verksamhet.
Dessutom finns ingen riktig statistik över vilka skador veteraner har fått genom åren, endast uppskattade beräkningar utifrån utländskt material.
ÖB är personligen informerad av ovanstående uppgifter och har nu att ta ansvar för att detta börjar fungera även i Sverige.
Ett kommande veterancenter kan lösa flera delar av den här problematiken och även tillsammans med FHS genomföra forskning inom dessa områden.
Det här måste börja fungera, så enkelt är det.
Resultatet visar på att de flesta länder har en uppbyggd psykiatrisk hälsovård med på sina missioner. Kartläggningen visar också på vilka länder som har militär specialistvård för sina veteraner inom respektive hemland.
Generande nog är det bara Sverige och Danmark som inte har det. Danmark är under omorganisation men hänvisar veteraner till civil sjukvård där det dock finns läkare som är utbildade i krigspsykiatri och särskild utbildad personal för att ta hand om PTSD orsakad av krigsförhållanden.
I Sverie finns inget av detta, bara den vanliga sjukvården där kunskap om problematiken saknas.
Det borde vara Försvarsmedicinen inom FM uppgift att utbilda civil sjukvårdspersonal på detta. Idag sköts nästan uteslutande allt stöd av frivilliga intresseorganisationer. Nog så bra men ändå inte en kvalitétssäkrad verksamhet.
Dessutom finns ingen riktig statistik över vilka skador veteraner har fått genom åren, endast uppskattade beräkningar utifrån utländskt material.
ÖB är personligen informerad av ovanstående uppgifter och har nu att ta ansvar för att detta börjar fungera även i Sverige.
Ett kommande veterancenter kan lösa flera delar av den här problematiken och även tillsammans med FHS genomföra forskning inom dessa områden.
Det här måste börja fungera, så enkelt är det.
onsdag 30 juni 2010
Debatt om Försvaret..Rödgrönt halmstrå i valet?
Som de flesta har märkt börjar det nu dyka upp artiklar och repliker rörande Försvaret i olika media. Avskaffandet av värnplikten har nu, fem i tolv, blivit ett ämne att försöka vinna röster på. Då en stor del av svenska folket uppenbarligen vill ha kvar någon form av plikttjänstgöring har nu det blivit något som Rödgrönt värnar om (Brännpunkt 29 juni,SvD).
I en replik i SvD, 30 juni, kastar vänstra delen av Försvarsutskottet sig över försvarsminister Tolgfors. Temat är det samma, ett plötsligt uppflammande intresse för svenska försvaret och dess uppdrag. Man kritiserar i samma replik regeringens beslut att vilja köpa in helikoptrar typ Black Hawk med motiveringen att det finns fungerande helikoptrar att använda.
Samtidigt försöker samma rödgröna sida att blåsa upp övningsutbytet med andra nationer som något famöst omoraliskt, nu senast USA nyttjande av vidselbasen för vapentester. Samordningen verkar inte vara på topp då man i den förstnämnda artikeln avfärdarn Tolgfors kritik av Rödgrönt rörande att dessa inte ser positivt på internationella insatser som "trams".
Att deltaga i internationella insatser kräver övning och utbyte av erfarenheter, hjälp med utbildningar och erbjudande om lämpliga platser att öva på för de olika nationerna. Varför kritiserar man inte försvarets övningar med helikoptrar i Spanien nu nyligen? Förmodligen därför att det inte är lika många röster att vinna i Spanien som i Norbotten.
Vi lär få se mer av detta i närhet. Jag ser med spänning fram emot Almedalens politiska pajkastarstånd.
I en replik i SvD, 30 juni, kastar vänstra delen av Försvarsutskottet sig över försvarsminister Tolgfors. Temat är det samma, ett plötsligt uppflammande intresse för svenska försvaret och dess uppdrag. Man kritiserar i samma replik regeringens beslut att vilja köpa in helikoptrar typ Black Hawk med motiveringen att det finns fungerande helikoptrar att använda.
Samtidigt försöker samma rödgröna sida att blåsa upp övningsutbytet med andra nationer som något famöst omoraliskt, nu senast USA nyttjande av vidselbasen för vapentester. Samordningen verkar inte vara på topp då man i den förstnämnda artikeln avfärdarn Tolgfors kritik av Rödgrönt rörande att dessa inte ser positivt på internationella insatser som "trams".
Att deltaga i internationella insatser kräver övning och utbyte av erfarenheter, hjälp med utbildningar och erbjudande om lämpliga platser att öva på för de olika nationerna. Varför kritiserar man inte försvarets övningar med helikoptrar i Spanien nu nyligen? Förmodligen därför att det inte är lika många röster att vinna i Spanien som i Norbotten.
Vi lär få se mer av detta i närhet. Jag ser med spänning fram emot Almedalens politiska pajkastarstånd.
måndag 14 juni 2010
FM bluffreklam visar FM rätta ansikte
Svenska Dagbladet har idag, tisdagen den 15 juni, en stor uppslagen artikel rörande den reklamkampanj som nu FM dragit igång för att rekrytera unga människor till att ta anställning i FM. Reklamfilmerna är inspelade i Sydafrika med statister och visar upp en falsk bild av hur det är att arbeta för Sverige genom tjänstgöring FM. SvD kritiserar även att det faktum at den egna filmdetaljen, Combat Camera, inte fått producera materialet där både kompetens och teknik finns till en betydligt billigare penning.
SvD med flera anser att det är bluffreklam. Men är det egentligen det? Att filmerna är av amerikansk actionkaraktär, skådisarna inhyrda lokala förmågor i Sydafrika och att stridsledningscentralerna ser ut som på sextiotalet må vara ett utslag av nutidens glättiga sätt att sälja en vara och, så att säga, ligga i tiden och kan kanske liknas vid bluffmetoder.
Vad som är värre är att FM ledning har accepterat att presentera tjänst i FM som något modernt actionbetonat datorspel. FM som myndighet måste ta ett samhällsansvar när man rekryterar och det gör man genom att använda sig av saklig och korrekt beskrivning och information. Det skulle förmodligen bli en mindre actionbetonad bild men desto trovärdigare.
Men genom att så lättsinnigt producera dessa alster avslöjar sig FM då man visar en attityd där man anser förvrängning av verkligehten är helt i sin ordning. Att sekretessbelägga känslig information och att inte, i varje fall i förväg, informera om insatser är en självklarhet, det har med vår säkerhet att göra. Däremot att konsekvent felinformera sin egen personal, ljuga om beslutsavsikter och förhala och förneka allvarliga felaktigheter som kommer fram i de egna leden, är något helt annat.
FM ledning borde hålla sig för goda för att använda sig av knep liknande inkastarna till en föreställning på ett ambulerande tivoli.
Det som skrämmer är att FM-ledningen förmodligen hanterar alla andra frågor på samma sätt där tvivelaktig moral och lättsinnighet är styrande och eftertänksamhet och ansvarstagande enbart är floskler man svänger sig med.
ÖB; Gör om, gör rätt.
SvD med flera anser att det är bluffreklam. Men är det egentligen det? Att filmerna är av amerikansk actionkaraktär, skådisarna inhyrda lokala förmågor i Sydafrika och att stridsledningscentralerna ser ut som på sextiotalet må vara ett utslag av nutidens glättiga sätt att sälja en vara och, så att säga, ligga i tiden och kan kanske liknas vid bluffmetoder.
Vad som är värre är att FM ledning har accepterat att presentera tjänst i FM som något modernt actionbetonat datorspel. FM som myndighet måste ta ett samhällsansvar när man rekryterar och det gör man genom att använda sig av saklig och korrekt beskrivning och information. Det skulle förmodligen bli en mindre actionbetonad bild men desto trovärdigare.
Men genom att så lättsinnigt producera dessa alster avslöjar sig FM då man visar en attityd där man anser förvrängning av verkligehten är helt i sin ordning. Att sekretessbelägga känslig information och att inte, i varje fall i förväg, informera om insatser är en självklarhet, det har med vår säkerhet att göra. Däremot att konsekvent felinformera sin egen personal, ljuga om beslutsavsikter och förhala och förneka allvarliga felaktigheter som kommer fram i de egna leden, är något helt annat.
FM ledning borde hålla sig för goda för att använda sig av knep liknande inkastarna till en föreställning på ett ambulerande tivoli.
Det som skrämmer är att FM-ledningen förmodligen hanterar alla andra frågor på samma sätt där tvivelaktig moral och lättsinnighet är styrande och eftertänksamhet och ansvarstagande enbart är floskler man svänger sig med.
ÖB; Gör om, gör rätt.
fredag 21 maj 2010
FHS forskning totalsågat
Följande intressanta utvärdering är nog den värsta sågningen på länge inom den akademiska forskningsvärlden. Utvärdering av Temaområde FOT Människan i NBF (Nätverksbaserat försvar som är bilaga till skrivelse HKV 21 000:56248, 2010-04-06)är gjord av Hans Hasselbladh, företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet och Carin Eriksson Lindvall, företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
Här följer utdrag ur deras utvärdering;
De skriver inledningsvis:
"Beställarnas (FM) syfte med utvärderingen är att till såväl FM som forskningsutförarna systematisera de erfarenheter som gjorts och lämna förslag till förbättringar till gagn för arbetet med nästa temaområde. De aspekter av arbetet som skall utvärderas är resultat, leveranser och metodik. Kriterier som skall användas vid utvärderingen, alla med hänsyn tagna till ekonomiska resurser, är;
Relevans och nytta för Försvarsmakten på kort och lång sikt
Form och kvalitet på leveranser
Vetenskaplig kvalitet och kvantitet i förhållande till nedlagd tid
Organisatorisk modell för projektets genomförande"
Här följer delar av kritiken.
"Mot bakgrund av hur pass begränsat inslaget av ny empirisk forskning varit, framstår den totala kostnaden för delprojekten ledarskap (ca 2 mkr) och rekrytering (ca 3 mkr) som mycket stora, eller till och med oförklarligt stora.
En i akademiska sammanhang mycket stark formulering,
Vidare i sågningen:
"Att ett forskningsprojekt resulterar i många sidors avrapportering är i sig varken en merit eller belastning. Däremot kan det finnas skäl att fråga sig om den valda formen, en årlig bok med ett antal kapitel från projektets olika delprojekt, är en lämplig form för att avrapportera behovsmotiverad forskning till beställaren. Inte minst då en väldigt hög andel av bidragen är texter av ganska generisk karaktär, som med all säkerhet inte kan förstås av någon tänkbar mottagare inom FM, med mindre än att denne åtminstone har en grundläggande utbildning i samhällsvetenskap. I motsats till vad som är fallet i vissa andra länders försvarsmakter har få svenska officerare en sådan utbildning utöver sin militära utbildning."
Någon ljusglimt finns det dock:
"Det betyder inte all den kunskap som producerats i MiNBF saknar värde för FM. Tvärtom, vi har funnit särskilt två delprojekt som av allt döma är utomordentligt relevanta och direkt tillämpbara för FM i olika typer av utbildningar: delprojekten om tillit respektive internationellt straffansvar för befäl i multinationella styrkor. Tillitsprojektet är särskilt föredömligt då det både baseras på kunskap från den internationella forskningsfronten, innefattar omfattande empiriska undersökningar och dessutom har genererat tydliga resultat med direkta implikationer för såväl rekrytering, grundutbildning som missionsutbildning. Däremot har vi kunnat konstatera att hur relevanta än dessa projekt kan framstå som för en betraktare, har resultaten inte blivit relevantgjorda för någon del av FM.
Tyvärr kan inte samma positiva omdömen ges om merparten av de ”leverabler” som projektet producerat. Väldigt mycket, för mycket enligt vår uppfattning, består av kunskapsöversikter som ibland är kompetent genomförda, ibland mycket introverta, analyser baserade på tidigare genomförda studier, ibland bra och ibland mindre bra resonemang om generiska problem i ledning, rekrytering, interkulturella relationer. En del av detta kan säkert, om texterna förs vidare till rätt sammanhang, vara av värde inom FM. Men det motsvarar knappast modellen för hur behovsmotiverad forskning ska inriktas, genomföras och föras vidare."
Fortsatt sågning:
"Sammanfattningsvis menar vi att den form som delvis valts, delvis uppstått (vi tror inte att korrekturfel och andra konstigheter valts) i de volymer som publicerats för projektets alla verksamhetsår försvårar för en potentiell mottagare att ta del av dessa. Omfattning, layout, brist på bearbetning och den semipopulära nivån gör att rapporterna varken framstår som intressanta för praktiker inom FM eller för andra forskare. En av författarna till föreliggande utvärdering (Hans Hasselbladh) har tidigare tagit del av rapporter från FHS, från såväl ILM som den militärvetenskapliga institutionen, och menar på grundval av den erfarenheten att detta är en brist som präglar en stor del av publiceringstraditionen vid FHS. I ett vidare perspektiv leder detta till en rad frågor om hur den form av beställarstyrd forskning som tillämpas i relationen mellan FM och FHS (inte) utvecklar forskarnas kompetens vid FHS.
Vi konstaterar att det är svårt att se hur och på vilka grunder projektet kommit att få den inriktning det fick. Valdes delprojekt för att vissa forskare, huvudsakligen på FHS, var tillgängliga och intresserade, i behov av finansiering och för att de redan hade skrivit sådant som med små insatser kunde göras om till delrapporter?"
Här avrättas Jerry Larsson:
"Vad som är än mer bekymmersamt är att av all tidigare forskning som finns inom ledarskapsområdet används i huvudsak endast av författarna tidigare internt publicerade rapporter. Det är rapporter som Larsson i nästan samtliga fall varit medförfattare till. Huruvida en så egenartad litteraturöversikt beror på brister i resurser (ekonomi, tid eller annat) eller på författarnas kunskapssyn återstår att fundera över. Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att det är ett mycket begränsat, för att inte säga introvert, perspektiv på ledarskapsforskning som presenteras."
I den nedan redovisade slutklämmen kan man mellan raderna skymta kritik att FM är toppstyrt:
"Till sist vill vi kommentera en mer övergripande aspekt av förutsättningarna för att bedriva verksamhetsutveckling baserad på systematisk kunskapsproduktion, vilket inkluderar men inte endast består av forskning. Den humanvetenskapliga forskningen har flera särpräglade drag i förhållande till den volymmässigt oerhört mycket större tekniska och naturvetenskapliga forskning som FM finansierar. I vissa avseenden är den humanvetenskapliga forskningen mer perifer på grund av sin ringa omfattning och inriktning mot sådant som inte direkt leder till ”eld i målet”. Men den är också potentiellt mer politisk till sin natur.
Dels kan fler tillåta sig ha synpunkter på sådant som ledarskap, sammanhållning, rekrytering, karriärvägar osv. än på utveckling av sensorer och nattsikten. Det är helt enkelt lättare att formulera ståndpunkter och idéer som låter rimligt koherenta inom den sociala sfären än inom den tekniska sfären av vilken verksamhet som helst. Dels är vissa typer av de frågor som kan gestaltas och analyseras med teorier och metoder från samhällsvetenskapen inte bara ”tillgängliga” i den meningen utan också politiska, i egentlig mening och i internpolitisk mening. Det gäller alla formella organisationer och inte minst de som är politiskt styrda. Övergripande inriktning och organisation av statliga myndigheter är definitionsmässigt politiska frågor, men som förvaltningsforskningen också sedan länge påvisat, direkt kopplat till dessa verksamheters interna ledningsprocesser. Den snabba omriktningen av MiNBF från nätverksbaserat försvar till fokus mot internationella operationer ”här och nu” är helt enkelt ett exempel på hur politiska processer medieras in i en myndighets ledning, i form av ett tvärt kast av en tidigare utlagd riktning (nätverksbaserad krigföring).
Sådana processer är delvis oundvikliga i politiskt styrda organisationer och är förmodligen mindre påtagliga i Sverige än i exempelvis kontinentens ministeriestyrda förvaltning. Men det behöver inte leda till slutsatsen att all verksamhetsutveckling ska emanera från idéer, uppfattningar, tidsbundna prioriteringar och behov av skyltfönster för internpolitiska och karriärmotiverade projekt som uppträder i det högsta ledningsskiktet i en organisation. Den oundvikligt politiska karaktären i många frågor med humanvetenskaplig koppling motiverar inte att alla sådana frågor väcks, inriktas och bedöms av organisationens högsta ledning. Man kan illustrera detta genom att använda en enkel modell från den arbetslivspedagogiska forskningen, som definierar arketyperna anpassningsinriktat respektive utvecklingsinriktat lärande i organisationer (Ellström, 2001).
Den första typen av lärande innebär att all (sanktionerad) utveckling i en verksamhet är centraliserad. Den bedrivs i centrala, specialiserade FoU‐enheter som sedan påför verksamheten nya processer, metoder, produkter och mål, i direkt tvingande former. Den moderna fordonsindustrin ligger nära den arketypen. Lärande på lokal nivå innebär då att så friktionsfritt som möjligt ta till sig det nya och ”gilla läget”. Utvecklingsinriktat lärande däremot innebär att utveckling är en integrerad del av arbetsuppgifterna för varje anställd, till den grad att man inte alls har några formella enheter eller ansvar för detta. Så kallade ”kunskapsföretag” och sjukvården fram till nu kan sägas ligga nära den arketypen.
Hur ser detta mönster ser ut i dagens svenska FM? Det kan nog vara så att initiativet till och makten över utvecklingsprocesser i vid mening finns i organisationens högre hierarkiska skikt. Det vill säga, inte bara de processer som oundvikligen har en politisk eller organisationsstrategisk dimension kan bli föremål för intresse och intervention från högkvarterets sida. Om man beaktar den tidigare nämnda 29 Bilaga 1 till HKV 21 000:56248, 2010-04-06
upplevda tillgängligheten i frågor som har med ledarskap, kompetens, förhållningssätt etc. att göra, kan i en organisation med dragning åt anpassningsinriktat lärande humanvetenskapligt forsknings‐ och utvecklingsarbete i särskilt hög grad riskera att bli en domän för det högre ledningsskiktets organisatoriska och personliga projekt. En mer pessimistisk syn på organisationer kan leda till slutsatsen att detta, i någon utsträckning, är oundvikligt. Men man kan också hävda att om frågor som hör till denna sfär kontinuerligt är föremål för systematiskt samarbete mellan å ena sidan experter på militära förband och skolor och å andra sidan forskare inom och utanför den militära sfären, blir inträdesbarriären för interventioner uppifrån, baserade på hastiga och övergående hugskott, betydligt högre."
Tack ”Bataljonschefen” som skickade mig rapporten.
Här följer utdrag ur deras utvärdering;
De skriver inledningsvis:
"Beställarnas (FM) syfte med utvärderingen är att till såväl FM som forskningsutförarna systematisera de erfarenheter som gjorts och lämna förslag till förbättringar till gagn för arbetet med nästa temaområde. De aspekter av arbetet som skall utvärderas är resultat, leveranser och metodik. Kriterier som skall användas vid utvärderingen, alla med hänsyn tagna till ekonomiska resurser, är;
Relevans och nytta för Försvarsmakten på kort och lång sikt
Form och kvalitet på leveranser
Vetenskaplig kvalitet och kvantitet i förhållande till nedlagd tid
Organisatorisk modell för projektets genomförande"
Här följer delar av kritiken.
"Mot bakgrund av hur pass begränsat inslaget av ny empirisk forskning varit, framstår den totala kostnaden för delprojekten ledarskap (ca 2 mkr) och rekrytering (ca 3 mkr) som mycket stora, eller till och med oförklarligt stora.
En i akademiska sammanhang mycket stark formulering,
Vidare i sågningen:
"Att ett forskningsprojekt resulterar i många sidors avrapportering är i sig varken en merit eller belastning. Däremot kan det finnas skäl att fråga sig om den valda formen, en årlig bok med ett antal kapitel från projektets olika delprojekt, är en lämplig form för att avrapportera behovsmotiverad forskning till beställaren. Inte minst då en väldigt hög andel av bidragen är texter av ganska generisk karaktär, som med all säkerhet inte kan förstås av någon tänkbar mottagare inom FM, med mindre än att denne åtminstone har en grundläggande utbildning i samhällsvetenskap. I motsats till vad som är fallet i vissa andra länders försvarsmakter har få svenska officerare en sådan utbildning utöver sin militära utbildning."
Någon ljusglimt finns det dock:
"Det betyder inte all den kunskap som producerats i MiNBF saknar värde för FM. Tvärtom, vi har funnit särskilt två delprojekt som av allt döma är utomordentligt relevanta och direkt tillämpbara för FM i olika typer av utbildningar: delprojekten om tillit respektive internationellt straffansvar för befäl i multinationella styrkor. Tillitsprojektet är särskilt föredömligt då det både baseras på kunskap från den internationella forskningsfronten, innefattar omfattande empiriska undersökningar och dessutom har genererat tydliga resultat med direkta implikationer för såväl rekrytering, grundutbildning som missionsutbildning. Däremot har vi kunnat konstatera att hur relevanta än dessa projekt kan framstå som för en betraktare, har resultaten inte blivit relevantgjorda för någon del av FM.
Tyvärr kan inte samma positiva omdömen ges om merparten av de ”leverabler” som projektet producerat. Väldigt mycket, för mycket enligt vår uppfattning, består av kunskapsöversikter som ibland är kompetent genomförda, ibland mycket introverta, analyser baserade på tidigare genomförda studier, ibland bra och ibland mindre bra resonemang om generiska problem i ledning, rekrytering, interkulturella relationer. En del av detta kan säkert, om texterna förs vidare till rätt sammanhang, vara av värde inom FM. Men det motsvarar knappast modellen för hur behovsmotiverad forskning ska inriktas, genomföras och föras vidare."
Fortsatt sågning:
"Sammanfattningsvis menar vi att den form som delvis valts, delvis uppstått (vi tror inte att korrekturfel och andra konstigheter valts) i de volymer som publicerats för projektets alla verksamhetsår försvårar för en potentiell mottagare att ta del av dessa. Omfattning, layout, brist på bearbetning och den semipopulära nivån gör att rapporterna varken framstår som intressanta för praktiker inom FM eller för andra forskare. En av författarna till föreliggande utvärdering (Hans Hasselbladh) har tidigare tagit del av rapporter från FHS, från såväl ILM som den militärvetenskapliga institutionen, och menar på grundval av den erfarenheten att detta är en brist som präglar en stor del av publiceringstraditionen vid FHS. I ett vidare perspektiv leder detta till en rad frågor om hur den form av beställarstyrd forskning som tillämpas i relationen mellan FM och FHS (inte) utvecklar forskarnas kompetens vid FHS.
Vi konstaterar att det är svårt att se hur och på vilka grunder projektet kommit att få den inriktning det fick. Valdes delprojekt för att vissa forskare, huvudsakligen på FHS, var tillgängliga och intresserade, i behov av finansiering och för att de redan hade skrivit sådant som med små insatser kunde göras om till delrapporter?"
Här avrättas Jerry Larsson:
"Vad som är än mer bekymmersamt är att av all tidigare forskning som finns inom ledarskapsområdet används i huvudsak endast av författarna tidigare internt publicerade rapporter. Det är rapporter som Larsson i nästan samtliga fall varit medförfattare till. Huruvida en så egenartad litteraturöversikt beror på brister i resurser (ekonomi, tid eller annat) eller på författarnas kunskapssyn återstår att fundera över. Sammanfattningsvis kan vi ändå konstatera att det är ett mycket begränsat, för att inte säga introvert, perspektiv på ledarskapsforskning som presenteras."
I den nedan redovisade slutklämmen kan man mellan raderna skymta kritik att FM är toppstyrt:
"Till sist vill vi kommentera en mer övergripande aspekt av förutsättningarna för att bedriva verksamhetsutveckling baserad på systematisk kunskapsproduktion, vilket inkluderar men inte endast består av forskning. Den humanvetenskapliga forskningen har flera särpräglade drag i förhållande till den volymmässigt oerhört mycket större tekniska och naturvetenskapliga forskning som FM finansierar. I vissa avseenden är den humanvetenskapliga forskningen mer perifer på grund av sin ringa omfattning och inriktning mot sådant som inte direkt leder till ”eld i målet”. Men den är också potentiellt mer politisk till sin natur.
Dels kan fler tillåta sig ha synpunkter på sådant som ledarskap, sammanhållning, rekrytering, karriärvägar osv. än på utveckling av sensorer och nattsikten. Det är helt enkelt lättare att formulera ståndpunkter och idéer som låter rimligt koherenta inom den sociala sfären än inom den tekniska sfären av vilken verksamhet som helst. Dels är vissa typer av de frågor som kan gestaltas och analyseras med teorier och metoder från samhällsvetenskapen inte bara ”tillgängliga” i den meningen utan också politiska, i egentlig mening och i internpolitisk mening. Det gäller alla formella organisationer och inte minst de som är politiskt styrda. Övergripande inriktning och organisation av statliga myndigheter är definitionsmässigt politiska frågor, men som förvaltningsforskningen också sedan länge påvisat, direkt kopplat till dessa verksamheters interna ledningsprocesser. Den snabba omriktningen av MiNBF från nätverksbaserat försvar till fokus mot internationella operationer ”här och nu” är helt enkelt ett exempel på hur politiska processer medieras in i en myndighets ledning, i form av ett tvärt kast av en tidigare utlagd riktning (nätverksbaserad krigföring).
Sådana processer är delvis oundvikliga i politiskt styrda organisationer och är förmodligen mindre påtagliga i Sverige än i exempelvis kontinentens ministeriestyrda förvaltning. Men det behöver inte leda till slutsatsen att all verksamhetsutveckling ska emanera från idéer, uppfattningar, tidsbundna prioriteringar och behov av skyltfönster för internpolitiska och karriärmotiverade projekt som uppträder i det högsta ledningsskiktet i en organisation. Den oundvikligt politiska karaktären i många frågor med humanvetenskaplig koppling motiverar inte att alla sådana frågor väcks, inriktas och bedöms av organisationens högsta ledning. Man kan illustrera detta genom att använda en enkel modell från den arbetslivspedagogiska forskningen, som definierar arketyperna anpassningsinriktat respektive utvecklingsinriktat lärande i organisationer (Ellström, 2001).
Den första typen av lärande innebär att all (sanktionerad) utveckling i en verksamhet är centraliserad. Den bedrivs i centrala, specialiserade FoU‐enheter som sedan påför verksamheten nya processer, metoder, produkter och mål, i direkt tvingande former. Den moderna fordonsindustrin ligger nära den arketypen. Lärande på lokal nivå innebär då att så friktionsfritt som möjligt ta till sig det nya och ”gilla läget”. Utvecklingsinriktat lärande däremot innebär att utveckling är en integrerad del av arbetsuppgifterna för varje anställd, till den grad att man inte alls har några formella enheter eller ansvar för detta. Så kallade ”kunskapsföretag” och sjukvården fram till nu kan sägas ligga nära den arketypen.
Hur ser detta mönster ser ut i dagens svenska FM? Det kan nog vara så att initiativet till och makten över utvecklingsprocesser i vid mening finns i organisationens högre hierarkiska skikt. Det vill säga, inte bara de processer som oundvikligen har en politisk eller organisationsstrategisk dimension kan bli föremål för intresse och intervention från högkvarterets sida. Om man beaktar den tidigare nämnda 29 Bilaga 1 till HKV 21 000:56248, 2010-04-06
upplevda tillgängligheten i frågor som har med ledarskap, kompetens, förhållningssätt etc. att göra, kan i en organisation med dragning åt anpassningsinriktat lärande humanvetenskapligt forsknings‐ och utvecklingsarbete i särskilt hög grad riskera att bli en domän för det högre ledningsskiktets organisatoriska och personliga projekt. En mer pessimistisk syn på organisationer kan leda till slutsatsen att detta, i någon utsträckning, är oundvikligt. Men man kan också hävda att om frågor som hör till denna sfär kontinuerligt är föremål för systematiskt samarbete mellan å ena sidan experter på militära förband och skolor och å andra sidan forskare inom och utanför den militära sfären, blir inträdesbarriären för interventioner uppifrån, baserade på hastiga och övergående hugskott, betydligt högre."
Tack ”Bataljonschefen” som skickade mig rapporten.
fredag 14 maj 2010
Säkerhetsinspektören; Modet att säga ifrån måste finnas
Säkerhetsinspektören i FM, överste Anders Emanuelsson var häromdagen intervjuad av TV4 angående utredningen av den till döds skjutne NBG soldaten för två år sedan.
Han sade bland annat att det måste finnas en kultur i en grupp som anger att "man måste ha modet att säga ifrån, att ha modet att säga avbryt". Emanuelsson syftade här på den aktuella händelsen men problemet är större än så.
Sett i ett vidare perspektiv handlar det om hela FM. Verksamhetssäkerhet bygger på att alla inblandade tar sitt ansvar och vågar säga till när fel och brister uppdagas. Just verksamhetssäkerheten i FM har ifrågasatts vid flera tillfällen under de senaste åren, inte minst inom Flygvapnet och alla de helikopterhaverier som inträffat de senaste tio åren. Aven Arbetsmiljöverket har nu höjt på ögonbrynen och vill syna FM i sömmarna angående säkerheten.
Vad är nu verksamhetsäkerhet och säkerhet i största allmänhet?
För många är det skalskydd i byggnader, IT-säkerhet, låsta dörrar,kryptotelefoner, personkontroll och bevakning. för andra är det SäkI, med alla regler för hur utbildningar och övningar ska genomföras och för en del är det skyddande av taktik och känslig utrustning. Allt det där är ju riktigt. Men det som lägger grunden till en säker verksamhet är ett bra ledarskap. Själva anser FM att de har en bra ledarskapsutbildning och ledarskapskultur. Det forskas och skrivs milslånga artiklar, rapporter och böcker i ämnet.
Min upfattning är att vi för det mesta har ett bra ledarskap om vi talar om förbandsnivå och neråt. På högre ledningsnivåer är det inte lika självklart att så är fallet.
Bra ledarskap förutsätter att de som leder har förtroende från de som leds. Tyvärr förefaller förtroendet för FM ledning vara tämligen lågt. Ser vi till den pågående processen kringGL/NOC, eller vad det heter idag, samt de senaste turerna kring transportflygets allvarliga tilbud i Afghanistan och inte minst alla mer eller mindre märkliga uttalandet rörande kommande nedläggningar, är det dåliga förtroendet begripligt.
Den allmänna uppfattningen runt om i FM är att det finns inget eller lite förtroende för FM ledningen. Politikerna verkar dela den uppfattning då man alltmer börjar känna sig otrygga med vad FM sysslar med. Jag vet att människorna bakom de högre befattningarna är hårt arbetande tjänstemän som sliter för att göra ett bra jobb. Problemet är att de sitter fast i gamla mönster där det gäller att hålla sig framme vid rätt tillfälle och att spela rätt melodi för rätt publik vid rätt konsert. Att säga rätt saker och inte sticka ut är viktiga ingredienser i turerna kring tillsättningar av befattningar. Det gäller att veta vilka frågor som är heta, sälja Gripen exempelvis.
Verksamhetssäkerhet bygger på förtroende. Förtroende ger trygghet i arbetet och energin kan läggas på att utbilda och vidarutveckla. Men så länge förtroendet är på minus ifrågasätts varje beslut och varje order.
Det hjälper inte med slagord som ÖRA eller häftiga reklamkampanjer om dessa bara skrattas åt. Ett problem, tror jag, är att den högre ledningen faktiskt tror att de har ett förtroende trots allt. Det är ju den uppfattningen de får när de gör sina besök på förbanden. De blir matade med tvättade och avskalade rapporter, lämnade av lägre chefer som inte vill hamna i onåd om de anmäler för stora problem och brister.
För att få förtroende måste man nog inse att det behövs klivas ner i organisation och börja tala med folk, inte bara till folk. Att man låter sig granskas och synas och då även tar till sig det som kommer fram. Man måste börja med att inse att man inte förstår allt. Att lyssna på den vanlige civilanställde montören ute på ett förband är lika viktigt som att få en föredragning av en förbandschef.
Verksamhetsäkerhet skapas av människor, för människor och förutsätter god kommunikation och respekt mellan idivider. Genom begripliga beslut, inte bara populistiska uttalande, vinns förtroende. Inte genom att kalla kritiker för FM fiende.
Överste Emanuelsson är ett lysande exempel på en högre officer som har förtroende just därför att han vågar kritisera och ta upp det som kanske är obehagligt.
För dt förtjänar han beröm. Frågan är om det berömmet kommer uppifrån.
Han sade bland annat att det måste finnas en kultur i en grupp som anger att "man måste ha modet att säga ifrån, att ha modet att säga avbryt". Emanuelsson syftade här på den aktuella händelsen men problemet är större än så.
Sett i ett vidare perspektiv handlar det om hela FM. Verksamhetssäkerhet bygger på att alla inblandade tar sitt ansvar och vågar säga till när fel och brister uppdagas. Just verksamhetssäkerheten i FM har ifrågasatts vid flera tillfällen under de senaste åren, inte minst inom Flygvapnet och alla de helikopterhaverier som inträffat de senaste tio åren. Aven Arbetsmiljöverket har nu höjt på ögonbrynen och vill syna FM i sömmarna angående säkerheten.
Vad är nu verksamhetsäkerhet och säkerhet i största allmänhet?
För många är det skalskydd i byggnader, IT-säkerhet, låsta dörrar,kryptotelefoner, personkontroll och bevakning. för andra är det SäkI, med alla regler för hur utbildningar och övningar ska genomföras och för en del är det skyddande av taktik och känslig utrustning. Allt det där är ju riktigt. Men det som lägger grunden till en säker verksamhet är ett bra ledarskap. Själva anser FM att de har en bra ledarskapsutbildning och ledarskapskultur. Det forskas och skrivs milslånga artiklar, rapporter och böcker i ämnet.
Min upfattning är att vi för det mesta har ett bra ledarskap om vi talar om förbandsnivå och neråt. På högre ledningsnivåer är det inte lika självklart att så är fallet.
Bra ledarskap förutsätter att de som leder har förtroende från de som leds. Tyvärr förefaller förtroendet för FM ledning vara tämligen lågt. Ser vi till den pågående processen kringGL/NOC, eller vad det heter idag, samt de senaste turerna kring transportflygets allvarliga tilbud i Afghanistan och inte minst alla mer eller mindre märkliga uttalandet rörande kommande nedläggningar, är det dåliga förtroendet begripligt.
Den allmänna uppfattningen runt om i FM är att det finns inget eller lite förtroende för FM ledningen. Politikerna verkar dela den uppfattning då man alltmer börjar känna sig otrygga med vad FM sysslar med. Jag vet att människorna bakom de högre befattningarna är hårt arbetande tjänstemän som sliter för att göra ett bra jobb. Problemet är att de sitter fast i gamla mönster där det gäller att hålla sig framme vid rätt tillfälle och att spela rätt melodi för rätt publik vid rätt konsert. Att säga rätt saker och inte sticka ut är viktiga ingredienser i turerna kring tillsättningar av befattningar. Det gäller att veta vilka frågor som är heta, sälja Gripen exempelvis.
Verksamhetssäkerhet bygger på förtroende. Förtroende ger trygghet i arbetet och energin kan läggas på att utbilda och vidarutveckla. Men så länge förtroendet är på minus ifrågasätts varje beslut och varje order.
Det hjälper inte med slagord som ÖRA eller häftiga reklamkampanjer om dessa bara skrattas åt. Ett problem, tror jag, är att den högre ledningen faktiskt tror att de har ett förtroende trots allt. Det är ju den uppfattningen de får när de gör sina besök på förbanden. De blir matade med tvättade och avskalade rapporter, lämnade av lägre chefer som inte vill hamna i onåd om de anmäler för stora problem och brister.
För att få förtroende måste man nog inse att det behövs klivas ner i organisation och börja tala med folk, inte bara till folk. Att man låter sig granskas och synas och då även tar till sig det som kommer fram. Man måste börja med att inse att man inte förstår allt. Att lyssna på den vanlige civilanställde montören ute på ett förband är lika viktigt som att få en föredragning av en förbandschef.
Verksamhetsäkerhet skapas av människor, för människor och förutsätter god kommunikation och respekt mellan idivider. Genom begripliga beslut, inte bara populistiska uttalande, vinns förtroende. Inte genom att kalla kritiker för FM fiende.
Överste Emanuelsson är ett lysande exempel på en högre officer som har förtroende just därför att han vågar kritisera och ta upp det som kanske är obehagligt.
För dt förtjänar han beröm. Frågan är om det berömmet kommer uppifrån.
måndag 1 februari 2010
Apropå akademiseringen av militärer
Varför har militärer mössor? En inte helt ointressant fråga när den akademiserade utbildningen diskuteras.
Militärer har mössor, eller huvudbonader, därför att det vid tiden för införande ansågs vara fint. Militären ville också vara lika fin.
Samma sak när det gäller akademiska poäng, det är fint att ha akademiska poäng och då måste ju även militären få vara fin. Resultatet beskrivs utmärkt i Jonas inlägg.
Ett exempel ur verkligheten som inte direkt berör militär utbildning.
TFHS, (Trafikflygarhögskolan) tillhör Lunds Universitet. Man tog tacksamt emot skolan på universitet för att få del av dess pengar. Men vad har trafikflygarutbildning med akademiska studier att göra? Inte ett dugg! Med den logiken borde utbildningen till lastbilschaufför, tågförare eller cykelbud också tillhöra ett universitet.
Att te en 10-poängskurs i pedagogik är ju inget märkvärdigt, men en 10-poängskurs i konsten att backa med släp verkar lite malplacerat. Eller varför inte bygga på med fem extra poäng i sidvindslandning?
Det bör dock påpekas att det akademiska synsättet i sig alltid kan vara nyttigt oavsett vilken verksamhet man pysslar med, ett sätt att tänka, ett sätt att se problem och frågeställningar och inte minst förmågan att kunna se andra sidor och lösningar.
Att däremot försöka ersätta hantverkskunskap med ovanstående färdigheter är inte bara korkat, det är i grunden kontraproduktivt.
Militärer har mössor, eller huvudbonader, därför att det vid tiden för införande ansågs vara fint. Militären ville också vara lika fin.
Samma sak när det gäller akademiska poäng, det är fint att ha akademiska poäng och då måste ju även militären få vara fin. Resultatet beskrivs utmärkt i Jonas inlägg.
Ett exempel ur verkligheten som inte direkt berör militär utbildning.
TFHS, (Trafikflygarhögskolan) tillhör Lunds Universitet. Man tog tacksamt emot skolan på universitet för att få del av dess pengar. Men vad har trafikflygarutbildning med akademiska studier att göra? Inte ett dugg! Med den logiken borde utbildningen till lastbilschaufför, tågförare eller cykelbud också tillhöra ett universitet.
Att te en 10-poängskurs i pedagogik är ju inget märkvärdigt, men en 10-poängskurs i konsten att backa med släp verkar lite malplacerat. Eller varför inte bygga på med fem extra poäng i sidvindslandning?
Det bör dock påpekas att det akademiska synsättet i sig alltid kan vara nyttigt oavsett vilken verksamhet man pysslar med, ett sätt att tänka, ett sätt att se problem och frågeställningar och inte minst förmågan att kunna se andra sidor och lösningar.
Att däremot försöka ersätta hantverkskunskap med ovanstående färdigheter är inte bara korkat, det är i grunden kontraproduktivt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
