fredag 5 februari 2016

Försvarsmakten bjuder veteraner med armbågen men.....

Att Försvarsmakten i praktiken är njugga mot sina veteraner trots fagra ord och några papperslösningar, det vet alla som satt sig in i saken. Allan Widmans utmärkta utredningar om veteranproblematiken tvingade Försvarsmakten att åtminstone utåt visa handlingskraft genom att organisera några få personer i en Veteranavdelning som i sin tur prackade på förbanden uppgifter om anhörigstöd och veteranverksamheten. Man köpte sig fri genom att ge bidrag till några civila organisationer och låta dem göra jobbet. Det största förbundet, Veteranförbundet/Fredsbaskrarna har tillsammans med Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne under de senaste fem sex åren jobbat för ett Svenskt veterancenter. Sverige är på det här området sämst i klassen i ett globalt perspektiv. Flera seminarier har genomförts där myndighetschefer, försvarsministrar och försvarspolitiker med flera sakkunniga varit rörande samstämmiga om behovet. Försvarsmakten har deltagit och "ställt sig positiva" (f.ö. internt uttryck inom försvarsmakten när man egentligen inte är intresserad), industripampar har också uttalat sitt intresse och gillande...... men ... när det kommet ill finansieringen, då finns inte längre något intresse. Tanken har aldrig varit att Försvarsmakten ensam skulle stå för kostnaden, ca 25 milj årligen, utan det ska delas mellan olika statliga myndigheter som har personal som är i behov av hjälp. Nu har Akademiska sjukhuset i samråd med Veteranförbundet startat en mottagning för veteraner där det finns specialistkompetens. Trycket har varit stort vilket visar på behovet. Det här kan vara en bärande gren i ett veterancenter där andra grenar ska vara, forskning, anhörigträffar, utbildningsinsatser, återträffar, livscoachning m.m. Intresset från media har också varit stort och kan nu den här framgången få tilltänkta nyttjare av ett veterancenter att vakna, det vill säga de myndigheter som har personal i internationell och nationell tjänst, så är det ett stort steg i rätt riktning. Försvarsmakten är säkert välkomna att hoppa på tåget då de nu med en ny överbefälhavare vid rodret kommer att inse att personalförsörjningsfrågan också inbegriper veteranverksamheten.

söndag 27 december 2015

Flygmedicin i FM mot en ny framtid?

Efter över ett års tystnad i bloggen, ett år fyllt av intressanta men även jobbiga och tråkiga händelser återkommer jag nu i ämnet Flygmedicin. Det förefaller nu nämnda Flygmedicin gå mot en ljusning. Förre Flygöverläkaren, Håkan Sköldefors, fann uppdraget omöjligt då han konstant motarbetades av mörka krafter både inom FömedC och centralt inom Produktionsledningen och fann för gott att sluta. Tragisk i sig då han är ytterst kompetent. Nu har dock Robert Wetterholm accepterat att från 1/1 2016 ta över chefskapet och då han är kompetent inom alla områden är det det absolut bästa alternativet. Ny ledning centralt inom Försvarsmedicinen kommer att innebära en förbättring då dess företrädare objektifierade begreppet oduglig. Fortfarande finns dock kvar enskilda tjänstemän centralt inom Försvarsmedicinen som tagit till sin huvuduppgift att göra anmälningar mot flygmedicins personal på ett sätt som saknar motstycke i modern statlig historia. Även om nu Flygmed ser en ljusning så är det inge som kännetecknar Försvarsmedicin i övrigt. Egenintressen, revirtänkande och maktsökande är vad som kännetecknar större delen av personalen. De som har kompetens söker efter nya befattningar. Ska bli intressant att se om 2016 kan innebära en förändring mot det bättre. Det motsatta förhållandet är ju ganska svårlaget. I grunden är det dock en ledningsfråga. Generaler måste visa dådkraft nu.

söndag 16 november 2014

Kräftgång för försvarsmedicinen, sex fiaskon som lett till haveri.

För snart tio år sedan bildades Försvarsmedicincentrum och förlades till Göteborg. Här avsågs samlad kompetens inom försvarets sjukvård stråla samman i en lyckad fusion. Hur det blev med den saken kan kan mycket berättas men här följer mycket kort hur Flygmedicincentrum, FMC, blivit förvandlat till en marginaliserad företeelse utan möjlighet att kunna påverka inom sitt område i någon omfattning som kan göra skillnad. Efter att år 2005 fått ÖB kvalitetsutmärkelse lades förbandet FMC ner. Den tidigare naturliga lokaliseringen tillsammans med Uttagningskommissionen för flygande personal i Stockholm omvandlades till några kontorsutrymmen i Göteborg i det nya Försvarsmedicincentrum. Fiasko nummer ett. Den medicinska undersökningsverksamheten lades ner då man trodde att det kan den vanliga sjukvården hjälpa till med. Då det snabbt visade sig att Landstingen inte hade någon större lust att låta kärnfriska ungdomar ta upp tid då köerna av behövande patienter var lång blev man tvungen att, mycket motvilligt, köpa tjänsten av Aleris där det hade öppnats en flygmedicinsk undersökningsverksamhet av FMC tidigare personal som inte önskat flytta till Göteborg. Fiasko nummer två. Så småningom har undersökningsverksamheten byggts upp för dyra pengar i Linköping där den nu återfinns, långt från samarbetspartnern Specialurval, som uttagningssektionen numera heter. Den är förlagd i Stockholm. Flygsäkerhetsavdelningen hade fram till 1997 en egen flygmedicinsk sektion. Den flyttades till dåvarande FMC där man ändå var geografisk nära varandra då Flygmedicin med sin specialistkompetens inom Human Factor var Flygsäks viktigaste funktion.I och med flytten till Göteborg försvann en stor del av det dagliga umgänget med allt vad det innebär i positiva faktorer. Fiasko nummer tre. Efter diverse strul med olika tillfälliga Flygöverläkare, flera avhopp och problem med i stort sett allting började himlen ljusna då en långsiktig rekrytering till flygöverläkare skedde, dessutom med helt rätt bakgrund. Organisatoriskt fanns nu förslag till att återföra lite av tidigare förmåga, en förmåga som visserligen var naggad i kanten men med den besättning den nye flygöverläkaren förfogade över har kapacitet att återta. Nu började några tjänstemän inom Försvarsmaktens centrala medicinska ledning att konstra. Då de uppenbarligen inte var tillfreds med den nye flygöverläkarens ambitioner, deras makt började hotas, hittade man på diverse byråkratiska konster som t.ex stänga ute delar av flygmedicinska personalen från journalsystemet vilket innebar att en stor del av det stöd Flygmed ger till förbanden nästan helt uteblev. Därtill anmälningar mot enskilda individer vilket visat sig fullständigt grundlösa. Fiasko nummer fyra. Hela den här processen blev känd under våren av flera generaler vid högkvarteret som hade befattningar där deras verksamhet stördes av att Flygmed stod i stort sett stilla. Generalerna har försökt komma tillrätta med detta, de har läget klart för sig, men har ändå inte makten att flytta på de aktuella tjänstemännen vilket gör att fortfarande kan dölja sig bakom regler och egna tolkningar av diverse dokument därtill öppet ljuga folk rätt upp i ansiktet. Fiasko nummer fem. Nu har personalen på Flygmed nått vägs ände och börjat avveckla sig själva. Inom en mycket kort framtid kan Flygvapnet stå utan flygmedicinsk kompetens. Från att ha varit en av de ledande nationerna inom flygmedicinen under 80-och 90-talen har kräftgången fullföljts till det definitiva haveriet. Det sorgligaste i hela historien är inte flygmedicinens haveri. Det är att olika chefer på olika nivåer inte har förmågan att tränga igenom ett snårigt regelverk och rensa bort odugliga och maktfullkomliga individer. Det slutgiltiga fiaskot är så gott som ett faktum.

lördag 27 september 2014

Forum för anhöriga till omkomna i försvarets flygtjänst

Tidigare aviserad träff för anhöriga har genomförts p F 7 Såtenäs. Ett femtiotal anhöriga deltog. Flygvapenchefen Micael Bydén deltog samt även F 7 flottiljchef Michael Cherinet. Som stödpersoner och föredragshållare fanns bland andra pensionerade generalmajoren Bert Stenfeldt. Initiativtagare var en grupp anhöriga vilka även planerade träffen. Genom Bert Stenfeldt, som var den äldste med flygvapenrötter från tidigt femtiotal, och nutida piloter kunde en historiebeskrivning göras över hur Flygvapnet hanterat haverier under främst Kalla kriget men även dagens syn på sådana händelser. Flera anhöriga, främst nu vuxna barn till omkomna under sextio och sjuttiotalet, fick nu tillfälle att för första gången träffa kolleger till deras fäder. Flera klarläggande angående haverier kunde göras då haveriutredare fanns på plats och kunde förklara detaljer som varit okända eller ej förstådda för de anhöriga. Detaljer som många grubblat på i decennier. En bok som författaren Göran Jacobsson sammanställt av berättelser från anhöriga delades ut."Minnen av de som aldrig kan glömmas" är titeln. Det är oklart i nuläget hur den kommer att spridas utanför anhörigkretsar men en viss försäljning till intresserade sker. Träffen bedömdes som lyckad och kommer förmodligen att följas av fler.

onsdag 3 september 2014

Träff för anhöriga till omkomna militärflygare

Om några veckor kommer en träff för anhöriga till flygare som omkommit i samband med flygtjänst i Försvarsmakten att genomföras. Det är främst Flygvapnets flygande personals efterlevande som finns representerade men även andra vapenslags flygares dito finns med. Ett av skälen till att detta genomförs är det fokuserande på Kalla Kriget som skett de senaste åren och då även på de tusentalet svenskar som satt livet till i en luftfarkost under sina strävande att bidraga till landets skydd. Det kan verka lite förbryllande att det inte genomförts något liknande tidigare men Försvarsmakten har inte haft anledning att se på detta särskilt, även om det numera finns en ny och till verkligheten bättre anpassad veteranpolitik. I det här fallet är det en anhörig som tagit initiativet och med stöd av några få lyckats samla ihop de intresserade. Flertalet anhöriga är nu äldre då de flesta haverierna inträffade främst från 40-talet fram till slutet av 90-talet med sitt max mellan 1950 och 1965, tiden då flygvapnet var som störst och inne i en våldsam expansion. Men även vuxna barn och barnbarn finns med. En viktig del i detta är att kunna förklara för efterlevande vad som hände, att tolka haveriutredningarna. Det har kommit fram många exempel där anhöriga levt under decennier utan att förstå vad som egentligen skedde. därför finns experter och stödpersoner med som kan förklara. Många frågor har lyfts och en del besvaras i en särskild framtagen bok för just detta tillfället. Det är författaren Göran Jacobsson som står bakom den. Flygvapenchefen tar aktiv del i träffen då han personligen anser detta är viktigt.

söndag 20 april 2014

Behövs ett svenskt Veterancenter? Direktsändning 23 april!

Seminariet går av stapeln på Karlberg onsdag 23 april med start 0900 och avslutas ca 1300. Försvarsministern deltager liksom myndighetsansvariga från Försäkringskassan, Rikskriminalen, Försvarsmakten, MSB, Folke Bernadotteakademin med flera. Moderator; Ulf Wickbom, känd från Folk och Försvar. Se sändningen på www.sverigesveteranforbund.se/live Arrangör är Veteranförbundet och Stiftelsen Jespers Minne

torsdag 3 april 2014

Behövs ett svenskt Veterancenter?

Det är den frågan Jesper Lindbloms Minnesfond och Veteranförbundet Fredsbaskrarna ställer vid seminariet med samma namn den 23 april på Karlberg. Seminariet gästas av Försvarsministern, försvarsutskottet, politiska företrädare samt representanter från flera myndigheter och organisationer. Särskilt inbjudna är cheferna för det norska respektive danska veterancentren. Tanken med ett svenskt veterancenter är att samtliga myndigheter, inte bara försvaret, ska ha tillgång till centret. Polis, Tull, Räddningsverk, UD med flera är organisationer som ständigt har personal i rikets tjänst utomlands. Flera av dessa behöver särskilt stöd efter hemkomst och en del mer eller mindre kvalificerad vård. Det kan handla om både fysiska som psykiska skador. Mörkertalet är stort och Sverige har blundat för de problemen i många år. att hänvisa till den vanliga sjukvården fungerar inte då den inte har den specialistkunskap som behövs. Dessutom hamnar patienter i kläm mellan landsting, kommun, hjälpmedelscentraler och inte minst i försäkringsfrågor. Här krävs samlade grepp. Kostnaden för ett dylikt center uppges ligga på ungefär samma nivå årligen som att bevaka lokala idrottsevenemang i Stockholm. Försvarsmakten å sin sida har genom att tillsätta två personer i en veteransektion försökt påvisa att man tar sitt ansvar vilket givetvis inte räcker till. Medaljer är bra, vård är bättre. Det kanske borde vara så att ett av staten finansierat men från myndigheter fristående centra är det bästa för att människor och därmed organisationer ska må bra.