Kartläggning visar att svensk militär psykvård är sämst i klassen.

Under ett möte tidigare i år med NATO COMEDS Military Health Expert Panel (MMH-EP) genomfördes en kartäggning av hur de sjutton deltagande länderna bedriver sin psykiska hälsovård inom respektive utlandsstyrkor.

Resultatet visar på att de flesta länder har en uppbyggd psykiatrisk hälsovård med på sina missioner. Kartläggningen visar också på vilka länder som har militär specialistvård för sina veteraner inom respektive hemland.
Generande nog är det bara Sverige och Danmark som inte har det. Danmark är under omorganisation men hänvisar veteraner till civil sjukvård där det dock finns läkare som är utbildade i krigspsykiatri och särskild utbildad personal för att ta hand om PTSD orsakad av krigsförhållanden.
I Sverie finns inget av detta, bara den vanliga sjukvården där kunskap om problematiken saknas.
Det borde vara Försvarsmedicinen inom FM uppgift att utbilda civil sjukvårdspersonal på detta. Idag sköts nästan uteslutande allt stöd av frivilliga intresseorganisationer. Nog så bra men ändå inte en kvalitétssäkrad verksamhet.

Dessutom finns ingen riktig statistik över vilka skador veteraner har fått genom åren, endast uppskattade beräkningar utifrån utländskt material.

ÖB är personligen informerad av ovanstående uppgifter och har nu att ta ansvar för att detta börjar fungera även i Sverige.

Ett kommande veterancenter kan lösa flera delar av den här problematiken och även tillsammans med FHS genomföra forskning inom dessa områden.

Det här måste börja fungera, så enkelt är det.

Flygvapnet hedrar kalla krigets oskyldiga offer.

Flygvapeninspektör Anders Silwer har skrivit en minnesartikel över en av flygvapnets svartaste dagar. dagen då sju oskyldiga människor fick sätta livet till.

Det visar inte bara på en empatisk förmåga utan även en ödmjuk inställning till allvaret i sitt ämbete, något som alltmer kommer att behövas av ledare på hans nivå.

Flygvapnet kommer att hedra med kransnedläggning den 26 oktober.

Här följer artikeln i sin helhet.......



På tisdag den 26 oktober, är det femtio år sedan ett av flygvapnets A 32 Lansen slog ned i en gård i Västmanland och sju personer som vistades på gården omkom. I och med femtioårsdagen av tragedin kommer flygvapnet att hedra de omkomna vid en ceremoni.

Den 26 oktober 1960 fick en A 32 Lansen motorstopp norr om Köping. Föraren lämnade flygplanet med raketstolen och landade oskadd. Flygplanet glidflög därefter cirka 15 kilometer och slog ner i Vikbo gård. På gården fanns ett trösklag som drack förmiddagskaffe. Flygplanet slog sönder stallbyggnaden och fortsatte sedan genom boningshuset varvid sju personer omkom. En tragedi för familjerna och bygden som funnits kvar i mångas minne sedan dess. Nu kommer Flygvapnet att hedra de omkomna genom en kransnedläggning vid gravarna på 50-årsdagen.

Självklart är det viktigt att minnas händelsen med den största empati för alla drabbade. Vi som organisation går alltid vidare efter svåra händelser. Delvis för att vi byter personal på befattningar. För de enskilda personerna som drabbas är det svårare att gå vidare. De drabbade är ju kvar i samma situation; förlusten av de älskade.

Jag har satt mig in i händelsen för 50 år sedan. I haverirapporten framgår att orsaken till haveriet var motorstopp som en följd av att inte bränsle kom fram till motorn. Orsaken var en kombination av för få luftledningar till kroppstankarna, övertankning, monterad fälltank och tryckförhållandena runt kroppstanken vid flygning på låg höjd. Felet var känt från ett haveri året innan med en J 32B men hade inte uppträtt på samma sätt på A 32 A tidigare, trots flera års flygningar. Efter det första, med J 32B, var en åtgärdsplan framtagen. Åtgärderna bestod av en modifiering i alla flygplan 32 Lansens bränslesystem samt en instruktion till föraren att vara extra observant på bränsleförbrukningen efter start på flygplan som inte modifierats. Det förolyckade flygplanet var inte modifierat. Genom åtgärdsplanen ansåg dåtidens chefer att situationen var omhändertagen. Det finns anledning att göra några reflektioner över händelsen.

Den första reflektionen är att de metoder vi har idag för att hantera liknande problem är väsentligt utvecklade. Grunden till dagens syn på flygsäkerhet har vi från vårt DA-system (DriftsstörningsAnmälan). Systemet innebär att alla som ser ett fel inom flygverksamheten skall skriva en DA så att fel uppmärksammas och hanteras systematiskt. Den nästan uteslutande delen av dagens DA är skrivna av de personer som själva gjort fel. Allt för att alla ska lära av varandra. 1964 gav Riksåklagaren sitt stöd till systemet genom att ge domstolarna riktlinjen att dessa DA inte primärt skulle ses som utgångspunkt för åtalsanmälan utan som ett system för att utveckla flygsäkerheten. En andra reflektion är att vi idag hade fattat ett annat beslut avseende fortsatta flygoperationer efter att ett liknande fel hade uppdagats. Restriktionen avseende flygoperationer med flygplanet hade varit mycket stramare, möjligheterna till att få fram fakta mycket större och säkerställandet av de kompletterande åtgärderna för att fortsätta operationerna hade vi ställt högre krav på.

Jag har den allra största respekt för att det var en tragedi som inträffade den där oktoberdagen 1960 på Vikbo gård utanför Köping. Sju personer miste sina liv i en verksamhet som de inte var en del av. 1960-talet var dock en annan tid. De beslut som dåtidens chefer fattade avseende balansen mellan risken för ett haveri och operativ avväganden hade en annan fond än de beslut vi fattar idag. Sommaren 1960 sköts Gary Powers ner i sin U-2 av Sovjetiskt luftvärn och det kalla kriget var riktigt kallt. De överväganden som gjordes av dåtidens chefer var mellan att fortsätta flyga, med iakttagande av uppmärksamhet på bränslesystemet, eller att avbryta flygningarna med hela flottan av 32 Lansen. Det operativa övervägandet kan beskrivas som att det dåvarande attackflyget skulle få väsentligt sänkt operativ förmåga under cirka ett års tid. Under kalla kriget var detta ett beslut som inte fattades. Ett fungerande attackflyg sågs som en av garanterna mot en kustinvasion. När beslutet om handlingsväg efter det första haveriet togs såg sannolikt inte dåtidens chefer framför sig ett ytterligare haveri med den vidd som haveriet i Vikbo hade.

Genom åren har vi inom Flygvapnet mist alldeles för många av våra kamrater. Vi har tidvis varit mentalt förberedda på dessa förluster. När personer som inte själv är en av verksamheten mister sina liv är det en ytterligare dimension. Jag vill uttrycka mitt och Flygvapnets innerliga respekt för att den verksamhet som vi inom Flygvapnet genomförde en oktoberdag 1960 genom ett antal olyckliga omständigheter ledde till att sju personer miste sina liv.

Efter att ha räddat sig i fallskärm fick föraren från haveriet i Vikbo veta att sju personer mist livet. Han uttryckte då: ”Om jag ännu kunde få välja så skulle jag välja att störta med planet och väja för huset.”

Framtiden ljusnar för svenska veteraner

I veckan har det genomförts en work shop rörande ett framtida svenskt center för de svenskar som tjänstgjort i rikets tjänst och som därefter behöver stöd för att återgå till ett mera normalt liv.
Arbetsnamnet är nu "Arbetsgrupp Gula Bandet" (AG Gula Bandet) Den slutliga benämningen är inte klart. Workshopen var ett resultat av det seminarie om ett framtida centrum för veteraner som genomfördes på FHS i maj.

Aktuell work shop bemannades av kompetent och erfaret folk från de flesta av de ideella stödorganisationer som är verksamma. FM var inbjudna men var förhindrade att närvara men har dock genom den nyligen tillsatte veteranansvarige i FM överste Peter Öberg inbjudit till fortsatt samverkan.

Resultatet av work shopen blev att en projektplan, med tidslinjaler för olika delar, nu tas fram vilken kommer att presenteras för FM under slutet av 2010 samt att ett antal uppdrag till olika deltagare att kontakta identifierade nyckelpersoner.

De stödorganisationer som av olika anledningar inte kunde närvara under workshopen erbjuds självklart fortsatt aktivt deltagande.

Det viktigaste man enades om var att man nu går fram i en enad paraplyorganisation, kanske i stiftelseform. Detta medger möjlighet för FM och andra myndigheter att kommunicera och utveckla samarbete med en aktör. Det är dock viktigt att påpeka att den nya tänkta veteranorganisationen, eller centrat om man så vill, inte ska ersätta nuvarande ideella stödresurser. Den ska vara en samlande kraft med kompetens att stödja och rehabilitera behövande veteraner till vilken de ideella organisationer kan remittera vidare sina klienter när så bedöms lämpligt. Dessutom kan kontakt tagas både av den enskilde eller förbanden.

Ett viktigt steg i rätt riktning har tagits. Fler följer.

Gripen förstärker i Afghanistan!

Den rubriken skulle nog många vilja se som sann.

Det är ändå märkligt att Sverige inte skickar en grupp JAS39C till Afghanistan med basering Marmal som förstärkning till ISAF. Även om amerikanare och tyskar ger ett förhållandevis gott stöd så konfliktar ibland olika händelser med varandra och då blir tidsaspekten viktig. Snabb insats efter beställning är den främsta framgångsfaktorn.

Även om JAS39C endast skulle kunna utnyttja automatkanoner är dessa tillräckligt effektiva för att få stopp på ett angrepp, oftast räcker det med en snabb närvaro på scenen.

FM har insatsberett flyg och momenten med inledning mot mål från en FAC (Forward Air controller) tränas ständigt. Ett beslut om insats skulle kunna generera verkan inom någon månad.

Viljan och beslut att skicka helikoptrar för räddningsinsatser finns redan i Sverige men då handlar det om att reaktiva åtgärder när något har hänt, nog så viktigt. Flygunderstöd vid angrepp är ju proaktiva åtgärder för att förhindra att det förstnämnda ska behövas!

Några konstateranden och undringar;

Finns det inhemska politiska hinder? Förmodligen.
Finns det hinder i form av att Sverige inte tillhör NATO? Kanske.
Finns önskan hos de svenska soldaterna i Afghanistan? Självklart.
Finns kompetensen och logistiska förutsättningar? Ja.

Kan någon mera upplyst och kunnig bringa klarhet i detta och utveckla resonemanget vore det intressant....

Workshop om ett blivande Veterancenter

Nästa vecka samlas representanter ur de flesta av de organisationer vilka arbetar för och med veteranfrågor. Workshopen är en direkt följd av det seminarium som hölls på FHS i maj där så gott som samtliga intressenter deltog och alla, inklusive FM representant Inge Peterson och delar av försvarsutskottet, var överens om att gå vidare.

Arbetet med ett Veterancenter går nu in i en arbetsfas där konkreta förutsättningar behöver vaskas fram samt att skapa finansiella förutsättningar.

FM har nu inrättat en särskild sektion vid HR-center under ledning av Öv Peter Öberg där veteranfrågor och anhörigstöd ska hanteras. FM ledning har också visat ett positivt intresse men FM behöver knytas upp mot en samlande kraft vilket skulle kunna vara ett Veterancenter där alla nuvarande intresseorganisationer ingår, detta utan att deras nuvarande verksamhet berörs.

Det bör nog påpekas att ett Veterancenter inte hänger ihop med Afghanistaninsatsen. Oavsett hur dess fortsättning blir kommer ett sådant center att behövas.