Dagens Nyheter kan idag meddela att SAAB vill bygga en förbättrad version av Gripen. Prislappen ligger på 50 miljarder kronor och SAAB vill ha ett snabbt beslut i frågan. Ingen snabbhetspremie utlovad vad som är känt.
Vad den förbättrade Gripen ska kunna som den inte kan idag anges inte, ej heller varför den ska behöva kunna det som vi inte vet om den ska behöva kunna, vet vi inte heller. Däremot anges förmågan att landa på hangarfartyg som en förbättring. Att det inte rör sig om en svensk marknad är väl tämligen solklart även om vi brukar kalla Gotland för vårt hangarfartyg. Där går det dock utmärkt att landa med befintliga Gripar redan idag.
Att Norge gjorde bort sig och inte valde Gripen, det får stå för dem men var det inte så att Nygripen var tänkt för att matcha andra konkurrenter i just grannlandet. Om nu inte Norge är intressant, är det Schweiz som ska bli ny måltavla då den nyligen annonserade affären inte verkar lika solklar som tidigare?
Oavsett vilket så förefaller det märkligt om Sverige ska satsa en dryg årsförsvarsbudget på att utveckla något som vi inte vet om vi behöver enbart för att behålla egen försvars/flygindustri.
SAAB måste lära sig att stå på egna ben. Klarar de inte konkurrensen så är det inte skattebetalarna som ska stå för notan.
Därmed inte sagt att SAAB har en dålig produkt. Gripen är den bästa lösningen för de allra flesta medelstora länder. Att det sedan är andra faktorer som i slutändan avgör en affär är inte SAAB´s fel.
Slutligen vad kommer först behovet och sedan flygplanet eller flygplanet och sedan hitta ett svenskt behov, höna eller ägget vem kom först?
tisdag 28 februari 2012
söndag 29 januari 2012
För sextiosex år sedan....
1946 skapades begreppet "Fältflygare". Till en början var beteckningen "stamflygförare" men efter en tävling, vilken vanns av gamle flygaresset Ulf Björkman, blev det "fältflygare.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.
Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.
En form av korttidsanställda piloter för att fylla det skriande behovet av piloter i det svenska flygvapnet efter andra världskriget. De rekryterades från "gatan" och hade folkskola eller motsvarande som grund. De behövde inte vara så skolade, de skulle ju bara flyga. De var heller inte officerare, och kunde därmed ges lägre lön.Vid dryga 30 års ålder ansågs de förbrukade och skickades hem med en liten premie på fickan.
Allt om denna yrkesgrupp som gick i graven 1986, efter 40 år, går att läsa i böckerna "Från dröm till verklighet" av Göran Jacobsson.
Ungefär 1800 unga svenska män blev fältflygare. Ett tusental är fortfarande i livet och några av dessa pilotveteraner ordnar nu i början av maj en träff för alla gamla fältflygare. Platsen blir självklart Ljungbyhed där alla en gång lärde sig flyga och fick sina gyllene vingar att fästa på bröstet. Det blir bara en träff, inget upprepande. Fortfarande finns det fältflygare kvar från de första årgångarna.
Skulle någon läsare av detta till äventyrs ha kännedom om någon gammal "fältis" så tipsa honom om träffen. i gruppen "pensionerade piloter" på Facebook finns all info.
tisdag 20 december 2011
Generallöjtnant Mats Nilsson utsedd till ny förste hovmarskalk
Följande meddelande står att finna på Hovets hemsida:
"Kungen har utsett Mats Nilsson till ny förste hovmarskalk vid de Kungl. Hovstaterna från och med 1 januari 2012.
Förste hovmarskalken leder arbetet med att planera Kungafamiljens officiella program och representation. Hovmarskalksämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, kommunbesök med mera.
Mats Nilsson har tidigare bland annat varit departementsråd och chef för den militära enheten vid försvarsdepartementet, testpilot, flygflottiljchef vid F16 och generalinspektör för Flygvapnet. Mats Nilsson har också tjänstgjort som Kungens adjutant samt varit överadjutant."
Även om Mats Nilsson inte blev ÖB så är nog det här jobbet tämligen intressant. Det kan blåsa snålt kring ÖB och det har väl inte varit direkt stiltje i Kungahuset heller på sistone.
Att Nilsson är gammal flygare borgar för att Kungahuset kan sitta lugnt en tid framöver.
"Kungen har utsett Mats Nilsson till ny förste hovmarskalk vid de Kungl. Hovstaterna från och med 1 januari 2012.
Förste hovmarskalken leder arbetet med att planera Kungafamiljens officiella program och representation. Hovmarskalksämbetet ansvarar för planeringen och genomförandet av officiella besök, högtidliga audienser, officiella middagar, jubiléer, kommunbesök med mera.
Mats Nilsson har tidigare bland annat varit departementsråd och chef för den militära enheten vid försvarsdepartementet, testpilot, flygflottiljchef vid F16 och generalinspektör för Flygvapnet. Mats Nilsson har också tjänstgjort som Kungens adjutant samt varit överadjutant."
Även om Mats Nilsson inte blev ÖB så är nog det här jobbet tämligen intressant. Det kan blåsa snålt kring ÖB och det har väl inte varit direkt stiltje i Kungahuset heller på sistone.
Att Nilsson är gammal flygare borgar för att Kungahuset kan sitta lugnt en tid framöver.
fredag 16 december 2011
Förväntade beslut, ny insatschef och ny flygvapeninspektör
Anders Silwer skriver idag på Flygvapenbloggen att han nu blir ny C Insats efter nyss avgångne Anders Lindström. Anders Brännströms sejour blev alltså mindre än en månad. Frågan är om Brännström tackat nej till utnämningen och Silwer är andravalet.
I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som "primadonnor" från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.
Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.
Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet
I vilket fall så är Silwer väl skickat för jobbet och bryter nu den gröna dominansen vilket också kommer att innebära att vi slipper uttryck som "primadonnor" från C Insats mun syftande på flygvapnets piloter.
Micael Bydén axlar nu jobbet som Flygvapeninspektör vilket bara är att gratulera
Flygvapnet och dess personal. Johan Svenssons utnämning till C prod/flyg är däremot tveksam i mina ögon. Nu blir det än viktigare med rätt laguppställning i övrigt på flygets produktionsavdelning. Svensson har givetvis kvalitéer men har ingen egen flygbakgrund vilket ligger honom i fatet. Artilleriet i all ära men är väl inte den bästa grunden för att axla ett av de viktigaste jobben i flygvapnet. Men låt honom få en chans att bevisa att jag har fel. Han lär vara Linköping Hockey Club fan och det visar på gott omdöme i varje fall.
Totalt sätt så är det en fin julklapp till flygvapnet
söndag 11 december 2011
Insatschefen Anders Lindström väljer att hoppa av.
Om nu Anders Lindström lever i tron att jobbet som chef på Stockholm Lokaltrafik och Waxholmsbolaget är en väg mot en lugnare tillvaro har han förmodligen felbedömt situationen. Tar han jobbet för att kunna utnyttja sina kunskaper om att leda insatser under kris och krig är valet mer förståeligt. Då Anders är en grundlig person som alltid vill känna sin verksamhet i grunden lär vi väl få se honom som jungman på en waxholmsbåt ena dagen för att återfinna honom i förarsätet på en buss dagen efter. Hans erfarenhet från pansarvapnet kommer väl till nytta när han nu ska baxa en tvådelad buss genom Stockholm innerstad en halkig morgon i januari.
Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.
Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.
Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?
Ingen efterträdare är utsedd att ta över befattning som FM insatschef men Anders Brännström blir tillförordnad chef tills vidare.
Den kännedom jag har om Brännström grundar sig på andrahandsuppgifter samt några kortare möten, genomgående bra omdömen och uppfattningar.
Grundat på det tror jag Brännström är rätt person för uppgiften så varför inte utse honom permanent?
tisdag 8 november 2011
Förtroendesänkande fångförhörsövningar i FM.
FM bedriver, precis som de flesta andra länder, övningar där målet är att en soldat som hamnar i en situation där han är fängslad, ska ha bästa förutsättningar för att klara av detta.
På K3 i Karlsborg bedrivs dessa övningar med stor realism.Det finns givetvis ett regelverk där det anges vad som får och inte för göras. Överlevnadsskolans personal, som genomför och ansvarar för övningen, är noggranna och duktiga på många sätt och försöker ge de övande en så stor erfarenhet av hur det kan vara att vara fånge. Huruvida den bilden som målas upp är korrekt eller inte kan vara svårt att avgöra men man ligger nog ganska nära sanningen. Det finns ändå alltid en risk att den kreativa processen hos övningsledningen går för långt.
Det förekommer att utländska militärer deltager i dessa övningar i samband med att de går utbildningar i Sverige. Dessa deltagare får dock inte deltaga i alla moment, vilka är oklart, och varför får de inte det av sin egen nation?
I en vanlig övning är det noga med säkerheten. Skyddsutrustningar, säkerhetsavstånd och mängder med instruktioner för att säkerställa att inte någon blir fysisk skadad. I de här aktuella förhörsövningarna finns inga motsvarande "psykiska skyddskläder" till hjälp för deltagarna mer än övningsledningen samt sjukvårdare och en läkare, ingen psykiater eller psykolog på plats. Den psykiska belastningen på deltagarna bedöms alltså av icke kvalificerad personal även om en läkare nog är mera driven i detta en övningsledningen i övrigt.
Det finns flera fall där övningen drivits för långt med deltagare. Alla har olika förutsättningar och det kan vara svårt att veta var var och ens gräns går. Går man för långt är det en förtroendesänkande händelse för den övade. Konsekvenserna av dessa misslyckanden har gjort att flera personer har fått utstå månader av psykisk obalans. Det finns färska rapporter om detta.
Nästa steg är att reda ut vilka som ska behöva genomföra dessa högriskövningar. Idag verkar det mera vara en rutingrej att den ska bara genomföras oavsett sannolikheten för att en individ ska kunna hamna i en sådan situation.
Det är nog läge att se över hela den här utbildningen. Det räcker inte med att konstatera att det blivit några felaktiga avsteg från reglementet.
Rätt utbildning åt rätt personal alltså.
På K3 i Karlsborg bedrivs dessa övningar med stor realism.Det finns givetvis ett regelverk där det anges vad som får och inte för göras. Överlevnadsskolans personal, som genomför och ansvarar för övningen, är noggranna och duktiga på många sätt och försöker ge de övande en så stor erfarenhet av hur det kan vara att vara fånge. Huruvida den bilden som målas upp är korrekt eller inte kan vara svårt att avgöra men man ligger nog ganska nära sanningen. Det finns ändå alltid en risk att den kreativa processen hos övningsledningen går för långt.
Det förekommer att utländska militärer deltager i dessa övningar i samband med att de går utbildningar i Sverige. Dessa deltagare får dock inte deltaga i alla moment, vilka är oklart, och varför får de inte det av sin egen nation?
I en vanlig övning är det noga med säkerheten. Skyddsutrustningar, säkerhetsavstånd och mängder med instruktioner för att säkerställa att inte någon blir fysisk skadad. I de här aktuella förhörsövningarna finns inga motsvarande "psykiska skyddskläder" till hjälp för deltagarna mer än övningsledningen samt sjukvårdare och en läkare, ingen psykiater eller psykolog på plats. Den psykiska belastningen på deltagarna bedöms alltså av icke kvalificerad personal även om en läkare nog är mera driven i detta en övningsledningen i övrigt.
Det finns flera fall där övningen drivits för långt med deltagare. Alla har olika förutsättningar och det kan vara svårt att veta var var och ens gräns går. Går man för långt är det en förtroendesänkande händelse för den övade. Konsekvenserna av dessa misslyckanden har gjort att flera personer har fått utstå månader av psykisk obalans. Det finns färska rapporter om detta.
Nästa steg är att reda ut vilka som ska behöva genomföra dessa högriskövningar. Idag verkar det mera vara en rutingrej att den ska bara genomföras oavsett sannolikheten för att en individ ska kunna hamna i en sådan situation.
Det är nog läge att se över hela den här utbildningen. Det räcker inte med att konstatera att det blivit några felaktiga avsteg från reglementet.
Rätt utbildning åt rätt personal alltså.
torsdag 13 oktober 2011
15 år sedan senaste flygplanshaveriet med dödlig utgång i Flygvapnet
Den 16 oktober 1996 var den ryska flottans nya stolthet Peter den Store ute i östra Östersjön för att genomföra ett antal tester inför leverans. Händelsen bevakades givetvis av västsidan och svenska flygvapnet följde det hela med både fartyg och spaningsviggar.
En rote Viggen från F 15 hade till uppgift att följa och fotodokumentera fartyget. Rotechef var Göran med Petter som tvåa. Efter att Göran passerat fartyget på lägsta höjd och inlett en brant högersväng kolliderade hans flygplan med vattenytan varpå Göran omedelbart omkom. Petter blev vittne till det hela och kunde, efter att ha konstaterat faktum, rapportera haveriet och inleda en jobbig hemflygning till Söderhamn.
Dagen efter kunde dödsfallet definitivt bekräftats då den ryska flottan överlämnade fynd från haveriplatsen. Orsaken bedöms ha varit SD, spatial disorientation, eller sinnesvillor på svenska. I en brant sväng där föraren samtidigt tittar ut, uppåt, bakåt kan sinnena lura föraren att denne inte svänger så brant och därför försöker branta på svängen med fatalt resultat om höjden är låg.
Det här var andra dödshaveriet inom två månader för samma division, i augusti omkom Pontus i en Viggen under enskild övning över bottenhavet, även här tros SD vara inblandad. Divisionen repade sig aldrig, flottiljen var under nedläggning och händelserna blev aldrig tillräckligt bearbetade.
Efter Görans haveri har ingen pilot omkommit i ett flygplan tillhörande Flygvapnet. Däremot har fjorton människor dött i helikopterolyckor inom Försvarsmakten. Ett faktum som sätter svart ram kring flygvapnets flygsäkerhetsarbete och dess dåvarande ledning från stora delar av första decenniet i 2000-talet. Här finns mängder av utredningar och förklaringsmodeller men hur man än vänder och vrider på frågorna så hamnar avsaknaden av en fungerande organisation, en ointresserad ledning och brist på materiel, alltså helikoptrar, i fokus.
Varför har vi då inte haft några haverier med flygplan då? Om sanningen ska fram så har det varit nära några gånger och flera uthopp har gjorts, både frivilliga (nödvändiga) och ofrivilliga men inga dödshaverier har inträffat.
Vi kan konstatera att personalen som handhar materielen, piloter och tekniker håller hög klass, men inte högre än förr. Utbildningen har inte förändrats eller förbättrats nämnvärt de senaste tjugofem åren vad avser pedagogisk kompetens eller krav på elever. Flygplanen är inte tekniskt bättre än tidigare modeller vad avser driftsäkerhet, däremot är förmågan till verkan betydligt högre tack vare modernare vapen och bättre hjälpmedel och förbättrade styrsystem med därtill följande säkrare taktik.
Den stora skillnaden är vilka risker dagens stridsflygning har jämfört med tidigare år. Under kalla kriget accepterade ledningen, med nödvändighet, högre risker för att klara av att leva upp till de krav hotbilden ställde. Dåtidens vapen med åtföljande taktik krävde låga flyghöjder i höga farter i alla väderbetingelser under dygnets tjugofyra timmar, därtill i förbandsuppträdande. Luftstrider jakt mot jakt övades i täta strider med upp till sexton flygplan inblandade. så sent som på nittiotalet slogs man fyra mot fyra. Allt detta krävde sina offer.
Vi ska idag vara tacksamma för att Flygvapnet kan leverera en bra produkt med hög säkerhet, mycket tack vare dess personal. Det farligaste som nu kan ske är att vi försätts i tron att så kommer det att förbli, att nu har vi löst flygsäkerhetsproblemen och nu kommer vi inte att råka riktigt illa ut igen. (Flygsäkerhetsfolket vet att så är inte fallet men grönklädda generaler luras lätt i fällan)
Ingenting kan vara mer fel. Hur vi än vänder på det hela så kommer vi varje dag närmare nästa dödshaveri, förnekar vi det är vi naiva.
Låt oss dock arbeta för att den tiden ska ligga så långt fram som möjligt.
En rote Viggen från F 15 hade till uppgift att följa och fotodokumentera fartyget. Rotechef var Göran med Petter som tvåa. Efter att Göran passerat fartyget på lägsta höjd och inlett en brant högersväng kolliderade hans flygplan med vattenytan varpå Göran omedelbart omkom. Petter blev vittne till det hela och kunde, efter att ha konstaterat faktum, rapportera haveriet och inleda en jobbig hemflygning till Söderhamn.
Dagen efter kunde dödsfallet definitivt bekräftats då den ryska flottan överlämnade fynd från haveriplatsen. Orsaken bedöms ha varit SD, spatial disorientation, eller sinnesvillor på svenska. I en brant sväng där föraren samtidigt tittar ut, uppåt, bakåt kan sinnena lura föraren att denne inte svänger så brant och därför försöker branta på svängen med fatalt resultat om höjden är låg.
Det här var andra dödshaveriet inom två månader för samma division, i augusti omkom Pontus i en Viggen under enskild övning över bottenhavet, även här tros SD vara inblandad. Divisionen repade sig aldrig, flottiljen var under nedläggning och händelserna blev aldrig tillräckligt bearbetade.
Efter Görans haveri har ingen pilot omkommit i ett flygplan tillhörande Flygvapnet. Däremot har fjorton människor dött i helikopterolyckor inom Försvarsmakten. Ett faktum som sätter svart ram kring flygvapnets flygsäkerhetsarbete och dess dåvarande ledning från stora delar av första decenniet i 2000-talet. Här finns mängder av utredningar och förklaringsmodeller men hur man än vänder och vrider på frågorna så hamnar avsaknaden av en fungerande organisation, en ointresserad ledning och brist på materiel, alltså helikoptrar, i fokus.
Varför har vi då inte haft några haverier med flygplan då? Om sanningen ska fram så har det varit nära några gånger och flera uthopp har gjorts, både frivilliga (nödvändiga) och ofrivilliga men inga dödshaverier har inträffat.
Vi kan konstatera att personalen som handhar materielen, piloter och tekniker håller hög klass, men inte högre än förr. Utbildningen har inte förändrats eller förbättrats nämnvärt de senaste tjugofem åren vad avser pedagogisk kompetens eller krav på elever. Flygplanen är inte tekniskt bättre än tidigare modeller vad avser driftsäkerhet, däremot är förmågan till verkan betydligt högre tack vare modernare vapen och bättre hjälpmedel och förbättrade styrsystem med därtill följande säkrare taktik.
Den stora skillnaden är vilka risker dagens stridsflygning har jämfört med tidigare år. Under kalla kriget accepterade ledningen, med nödvändighet, högre risker för att klara av att leva upp till de krav hotbilden ställde. Dåtidens vapen med åtföljande taktik krävde låga flyghöjder i höga farter i alla väderbetingelser under dygnets tjugofyra timmar, därtill i förbandsuppträdande. Luftstrider jakt mot jakt övades i täta strider med upp till sexton flygplan inblandade. så sent som på nittiotalet slogs man fyra mot fyra. Allt detta krävde sina offer.
Vi ska idag vara tacksamma för att Flygvapnet kan leverera en bra produkt med hög säkerhet, mycket tack vare dess personal. Det farligaste som nu kan ske är att vi försätts i tron att så kommer det att förbli, att nu har vi löst flygsäkerhetsproblemen och nu kommer vi inte att råka riktigt illa ut igen. (Flygsäkerhetsfolket vet att så är inte fallet men grönklädda generaler luras lätt i fällan)
Ingenting kan vara mer fel. Hur vi än vänder på det hela så kommer vi varje dag närmare nästa dödshaveri, förnekar vi det är vi naiva.
Låt oss dock arbeta för att den tiden ska ligga så långt fram som möjligt.
Etiketter:
flygsäkerhet,
FM personalfrågor,
försvaret,
helikoptrar,
utbildningar
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
