På senare år har det skymtat ett nytt problem i det militära ledarskapet nämligen skillnaden i kultur mellan främst armén och flygvapnet. De förstnämnda kan sägas, lite tillspetsat stå för en krigarkultur där aggressivitet och risktagande är styrande där operativa risker mäts med en måttstock utformad efter krigets risker medan flygvapnet mer liknar en professionskultur där kunskap om regler och bestämmelser är ledord och verksamhetssäkerhet efter en mera fredlig måttstock är gällande.
Flygvapnet stod under kalla kriget mer åt den krigarkulturella sidan då det faktiskt fanns ett konkret hot att reagera på men har under de senaste tio till femton åren blivit överreglerade. Uppfinningen med en operatör, toppstyrd från Gärdet i Stockholm är ett misstag som alltfler inser.
Oavsett vilken kultur, eller paradigm, som gäller så innebär det att det uppstår konflikter. Insatssidan har svårt att förstå produktionssidans värderingar och vice versa. Paradoxen är att i en tid där kommunikation sker blixtsnabbt med SMS, mobiltelefoner, e-mail med mera så verkar förmågan till att förstå innebörden i denna flod av information blivit sämre, kanske därför att tid till eftertanke och reflektion inte finns i tillräcklig omfattning. Man talar förbi varandra. Trots ändlösa möten, där man ofta kan se deltagare vara mer intresserade av sina mobila verktyg än det just pågående mötet, är svårigheterna påtagliga att faktiskt förstå vad som avhandlas.
Problemet är att man tror att man förstår vilket leder till misstag och felbeslut.
En bidragande orsak till dessa svårigheter att förstå är alla dessa omorganisationer vilka skapar en kaotisk situation med ständiga oklarheter av typen ”vem äger den här frågan?” och där en fungerande vardagsnivå lyser med sin frånvaro.
Resultatet på sikt blir att förtroendet mellan olika skikt försämras vilket ytterst leder till en anarkistisk situation.
Avståndet mellan fotfolk och försvarsmaktsledning har aldrig varit större vad avser just respekt och förtroende, två ingredienser som är livsavgörande i skarpa situationer.
Återigen, det är inte det mänskliga kapitalet inom försvarsmakten det är fel på, det är det byråkratiska träsket vi alla sakta drunknar i.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Man kan bara dö en gång, eller varför kan olika paradigmer ge samma utfall.
SvaraRaderaGanska intressant jämförelse mellan Armén och Flygvapnet. Men Försvarsmaktens ledningsproblem ligger inte i det perspektivet. Snarare har Karl Ydén i sin bok beskrivit vilka problem som finns i FML. Nämligen att systemet karriäroptimeras för högre officerare, inte att man optimerar verksamheten för lösande av krigsuppgiften.
Ibland var det bättre förr, med vapengrensstaber som hade totalansvar för respektive funktion. Fördelen var att man som chef faktiskt var ansvarig i alla perspektiv, dvs. totalt resultatansvar. Nackdelen var att man inte hade en JOINT kultur, men det torde vara lätt att åtgärda idag.
För övrigt är det intressant att notera att Karl i sin bok drar gränsen mellan kriget och karriärsystemet vid graden major, vilket är graden för så kallad "kronfänrik" på HKV.
Vad gäller paradigmer, så finns det faktiskt väldigt många med krigarinstinkt i FV. Dock så måste den vara olik Arméns av den självklara orsaken att i FV så flyger och strider man i 250-500 m/s. Och eftersom man bara kan dö en gång, så torde FV:s paradigm ställa andra krav än Arméns, som inte ger lika många möjligheter till en snabb död i den dagliga verksamheten.
mvh
Major i FV, fd. "kronfänrik" i HKV, krigare med missioner i bagaget
Ja Borneo, det är illa nu. Avgrundsdjupet mellan golv och ledning är tydligt och det ökar i omfång.
SvaraRaderaTyvärr lär det inte bli bättre eftersom byråkratin ökar och fler och fler tvingas ägna sig åt adminstration i stället för huvudtjänst. Och nej, administration är ingen huvudtjänst utan en stödfunktion. Tyvärr har Försvarsmaktens stödfunktioner fått ta överhanden.
Det är hög tid för en reform!
Förädla organisationen, minska och förenkla administrationen (arbtid ska inte behöva redovisas flera gånger och särkonteras), minska bruset (långa uppställningar och onödiga möten), använd order, återinför militär ordning.
Sluta leka civilt företag!
@Borneo: FHS i Karlstad har i aktuell forskning visat just det du beskriver som Krigarkultur och Professionskultur, och vilka svårigheter man får när dessa "krockar". Det är inte bara ett subjektivt tyckande således (men det visste du uppenbarligen redan).
SvaraRadera@Statsmannen: Varför är vi så säkra på att det skulle vara en nackdel att inte ha en JOINT-kultur (som du uttrycker det)? Jag tycker det är ännu sämre att TRO att man har en gemensam kultur mellan försvarsgrenarna men där det visar sig att hos den breda massan är fortfarande identiteten inte alls JOINT utan på betydligt lägre nivåer (försvarsgrens-, förbands- eller just professionsnivå). Vem lurar vi? Minns Bikupans värdegrundsfiasko.
Att karriärsystemet optimerats för att slunga utvalda övlt mot höjderna är ju väl känt. De skuttar mellan olika befattningar likt kaniner, gör sina 10 veckor i en mission sedan hem och bockar av i schemat.
SvaraRaderaDe som av misstag hamnat i karriärtermiken blir ändå kvar då de som lyft dem inte vill erkänna sitt misstag, därav ett och annat rejält stolpskott. Tyvärr brukar dessa stolpskott hamna inom det område som FM prioriterar minst, nämligen personalen vilket i sin tur skapar många av de problem vi idag upplever.
Beträffande FHS forskning så är jag något så när beläst inom området och har konstaterat att dess forskning, tack vare många yngre forskare blivit vassare och mer aktuell än tidigare.
När det gäller kulturkrockar så är det bara att se till hkp-flottiljens smärtsamma resa.
@Bengtson....
SvaraRaderaJoint-kulturen är välbehövlig i de sammanhang där det behövs. Dvs. i den högre ledningen, där man måste förstå systemsynergierna med att ha "tillräckligt" bra förutsättningar för att få mesta möjliga pang för pengarna. Däremot bör vi bejaka de skillnader som finns i de olika stridsarenorna och respektera dessa på den lägre nivån. Jag har varit ute i mission med både armé- och marinkollegor och tro mig, jag skulle aldrig komma på en "flygvapenlösning" på ett arméproblem. De kan det i regel bättre än jag. Detsamma gäller marinen. Men det finns ju alltid besserwissrar som "vet" allt. Och var dessa återfinns ser vi ju resultatet av idag.
Jag "tror" definitivt inte att en joint-kultur är att föredra på de lägre nivåerna i någon större omfattning. Däremot ska man ha förståelse för att inte suboptimera för sitt eget vapenslag och få mindre effekt i Försvarsmakten.
En officers lojalitet måste alltid gälla uppgiften i första hand, dvs. Försvarsmakten. Därefter ska man identifiera hur man själv kan göra FM effektivare. Lösningen är ibland större, ibland mindre och ibland som det är nu. Men idag gäller bara mindre, men för alla andra.... tyvärr....
Jag skulle nog kunna sitta på Akkurat och filosofera mer om detta...
@ Statsmannen: instämmer, att återinföra försvarsgrenarna är en del av lösningen. Då finns det alltid EN som har sista ordet i merparten av alla frågor. Denne har dessutom möjlighet att ge order och riktlinjer som hänger ihop, oavsett om frågorna rör insats, prod, pers eller log etc.
SvaraRadera@ Cynisk: instämmer!
/ Commander